Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1854, sida 1

hvad det skall bli roligt att så helsa på sina barn i deras hem och vet du min lilla Rosa att den tiden kan kanske snart nog komma. Hur kom det sig väl att denna tankes behag hade minskats för Rosa? Hon blickade framför sig utan tecken till glädje och kom dervid i håg att hon ej berältat gumman sitt möte med främlingen — hon försökte, men kände en viss ovilja dertill — utan att gå till doms med sig sjelf ölver denna oförklarliga känsla, slöt Rosa till de halföppnade läpparne och bjöd den gamla ett vänligt godnatt och för första gången i sitt lif lade Rosa sig med en hemlighet på sitt unga hjerta. Då hon väl insomnat från de vakna drömmarne, framställdes för hennes själ brokiga och fantastiska taflor: hon tyckte sig stå vid konstnärns sida på det höga berget och scenerna, dem de tillsammans betraktade, vexlade oupphörligen och för hvarje ny tafla såg hon på honom och elden i hans ögon blef allt klarare och klarare och han tycktes liksom fråga henne: är ej detta skönt? . . . och slutligen när han visade henne en tafla skönare än alla de aåndra, en grönskande park med saftig grönska och blommande träd som snöade sin rikdom af hvita blomblad öfver det daggiga gräset, SOM i månans silfverstrålar skimrade af tusen demanter — då tyckte hon att han såg på hen