skönhet. Det mörkbruna håret bortstrukit bakom öronen lemnade den höga pannan fri; öfver ögonen låg ett skimmer, så gnistrande ibland och ibland så trånande; öfverläppen skuggades af mörka mustacher och de jemna tänderna lyste så hvita mot läpparnes karmosin. — Nej, se hur vackert månan går upp derborta, fortfor han. Om jag får dömma af edra blickar nyss, så älskar ni naturen på samma vis som jag, med förtjusning och beundran. — Ack, ja! svarade Rosa, jag älskar visst dessa herrliga taflor och känner djupt den store mästarens godhet. — Ah! ni målar kanske? — Nej, min herre! jag önskar ej ens att kunna det för egen skuld. Kunde jag göra andra en tjenst dermed, så skulle jag vilja ega denna konst, men hvarje skön tasla jag ser, är ju så mycket skönare i verkligheten än på duken, och ser jag något vackert, så har jag det målat här (Rosa lade handen på sitt hjerta). Den unge målaren såg på henne länge. Hon stod så blyg, så skön och oskuldsfull, allt omkring dem var så ljust och herrligt: månan sken på Wetterns spegel som liknade flytande silfver och guld. Längst bort i vester, der sol och vågor flutit tillsamman, syntes nu en