hetsfält, ty äfven länsvägarne skulle årligen som ostast inspekteras af korpsens tjensteman och inga länsvägar få omläggas utan under deras tillsyn efter vederbörliga, af länsnämnderna godkända, kostnadsförslag. Att till följe häraf både dess personal måste förstärkas och förökade anslag derför beviljas, säger sig sjelft. Vidare finner man att vi fästat oss vid det flere gånger väckta och absolut nödvändiga förslaget att inrätta länsnämnder med årliga möten, för afgörandet af länens enskilda ekonomiska angelägenheter, dit vi äfven räkna fattigvården och folkundervisningen. Och vi behöfva här endast påpeka, hvilka oändligt välgörande följder det skulle hafva med sig att kunna länsvis ordna fattigvården, ställa den i samband med de tvångsarbetsinrättningar, hvilka Kongl. Maj:t nyligen föreslagit och slutligen hvilket rikt fält till de sattiges sysselsättning skulle kunna beredas vid väganläggningarne och deras ständiga underhåll. På samma sätt skulle sjelfva brottet kunna vändas till nytta för det allmänna genom kronoarbetskorpsernas utvidgande och hufvudsakliga användande i och för kungsvägarnes byggnad och underhåll. Reformen i vårt vägväsen är alltså af den högsta vigt och skulle vid ett planmässigt utförande, utom en ofantlig lättnad för jordbruket, och utom mycket bättre vägar, äfven blifva ett godt medel till införandet af en förbättrad fattigvård och fångvård. Förbättrade vägar, och ett nytt sätt för deras byggande, äfvensom underhåll, leder tanken på vårt bristfälliga skjutsväsen. I hög grad betungande för de skjutsskyldige, särdeles i vissa landsorter, saknar det ända till skenet af beqvämlighet för de resande, hvilka nu endast hafva valet emellan att begagna egna åkdon, eller att riskera lif och helsa. Hela vårt skjutsväsen är så föråldradt, så obeqvämt och så betungande, att en reform deri högljudt påkallas från alla kanter. Visserligen har man nu sökt lätta sjelfva skjutsbördan genom entreprenader; men denna reform har, såsom det nu är stäldt, skedt på den resandes bekostnad; ty dels har skjutslegan blifvit betydligt förhöjd för entreprenadhästarne, dels anskaffa vanligtvis entreprenörerna endast sämre hästar, hvilka genom den oupphörliga skjutsningen blifva så utkörda, att den resande numera nästan ständigt får åtnoja sig med de uslaste åkarekampar, hvarigenom hans fortkomst betydligt fördröjes. Samtidigt med reformen i vårt vägbyggnadssystem borde derföre en reform i skjutsväsendet genomföras, så att all skjuts på kungsvägarne komme att verkstälJas efter utfärdade taxor för det allmännas räkning, genom diligenser, hvilka ställdes under postverkets administration, äfvensom de på passande afstånd erforderliga härbergen. På länsvägarne åter skulle skjutsen bestridas af entreprenörer, — såsom för närvarande, men under stränga kontroller, såväl i afseende på hästhållningen som någorlunda beqväma åkdon och härbergen, och det icke från den vanliga kronobetjeningens sida, utan genom serskildt derför antagne rese-inspektörer, allt på länskassans bekostnad, — till en öfver hela länet lika skjutslega. Att äfven denna reform icke låter genomföra sig utan kostnader, är klart, men dessa behöfva alldeles icke blifva så utomordentliga, derest allt ställes rätt, och hvad som länge varit vedertaget ntomlands, mäste kunna låta sig genomföras äfven i Sverige. I samband med sistnämnde reform står en annan dylik i postsorslingen, hvilken på kungsvägarne borde ske med diligenserna och på länsvägarne genom entreprenörerna. Skulle man icke vilja helt och hållet efterskänka skatten för de hemman och stadsegendomar hvilka nu äro skyldige utgöra skjutsoch postforsling, och hvilket väl torde möta motstånd, så kunde man öfverenskomma med deras innehafvare om en modererad skatt, som för kungsvägarne inginge till kronan och för länsvägarne till länskassan. Upprigtigt sagdt så veta vi ej rätt huru vi skola bedömma Ö. T:s förslag. Det är onekligen mycket som talar för detsamma, och särskilt kan den omständigheten icke nog framhållas att man bör skilja emellan hvad som är statslånsoch kommunaleller, om man kunde få begagna ett svenskt ord, socken-angelägenhet. På denna grund är det äfven mycket som talar för regeringens förslag i jernvägsfrågan, att de stora stamlinierna, som vi ville kalla riksvågarne, böra utföras af staten. Likväl möter äfven den saken sina svårigheter. Emellertid har Ö. T. ej blott framkallat, utan äfven väl motiverat en tanke, som förtjenar att ganska allvarsamt begrundas.