— — — — Han led af en lindrig hosta, och som han låg der i bädden, hostade han upp en mängd malmstuffer, kände på dem med händerna, undersökte dem noga, och samlade dem i en hög på bordet bredvid sig. Men denna hög blef så stor att det väckte hans uppmärksamhet. Den lem i hans hjerna, som kallas räknesinnet, fick troligtvis plötsligt öfvervigt för tillfället öfver inbillningen; han jemförde den invertes vidden af sitt bröst och sin mage med kubikinnehållet af de malmstuffer, som framhostades derur, och fann att det sednare öfversteg det förra orimligt, så att det aldrig kunnat hafva rum inom honom. Af denna beräkning fick han nu ett sakförhållande till bevis på, att allt hvad han sett var idel inbillningsspel, och från den stunden upphörde synerna, säges det.. — Om, sade han, jag till exempel varit theolog, eller theosof, och sysselsatt mig med rent andeliga forskningar, och icke varit fysiker, och derigenom van vid ständiga beräkningar, så hade jag aldrig kommit ur min inbillning; då hade jag bestämdt blifvit en ny Svedenborg och verlden kunnat få en ny andelära. Deraf kan man se huru nödvändig kunskapen om, och forskning i den verkliga naturen är, för att bevara menniskan för villfarelser. Så dömde Rudberg, men en annan med honom samtidig har af Rudbergs prosopopå velat finna stöd för sin förut hysta åsigt, att det är menniskans bestämmelse, i en framtid, det vill troligtvis säga i ett annat lif, att ur sin egen personlighet, förmedelst henne ofvanefter meddelad, oeh då först fullt utvecklad, skapande förmåga, kring sig dana och ombilda sin egen omgifning, med blott sin viljekraft bekläda sig, bygga sig hus, med en vink framtrolla parker, sjöar och floder, blommor, foglar, toner, ljus, med ett ord, allt hvad hon önskar, Detta allt med förutsättning, att hon icke här på jorden tillbragt sitt förberedande lif i overksamhet, utan utbildat sin viljekraft till en sullstandig verksamhetsförmåga. Lycksaligheten skulle då bestå deruti, att hennes viljekraft här rigtas på det rätta målet och ställd i enligbet med den eviga sanningens, den allgodes, urskönes vilja, kunde gifva sig en sann, god och skön, och således verklig och ljuf tillvaro, en himmel; då deremot den, som här försummat sig, skulle blott lefva i själsmarterande tomhet, och den som på jorden utbildat sin viljekraft i strid med Gud, det vill säga vant sig vid, förälskat sig i, och utöfvat det falska, onda, fula, efter döden ej heller skulle mäkta gifva sig en annan omgifning, än en dylik, och nu verkligare, råare, vidrigare än på jorden, och således ett riktigt helvete. Dylika syner som Rudbergs skulle då blott vara ett förslag, blott små prof på förhand af menniskans blifvande daningskraft; men Rudberg deremot fördes deraf till nästan motsatsen, nemligen att han, som sett, känt och hört dessa sin inbillnings foster lika tydligt som verklighetens företeelser, började att betvifla dessa sednares fullständiga tillvaro, i likhet med äldre tänkare.