Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1853, sida 3

Styckegods. Ett förfärligt åskelag. Från Flatanger i Norge skrifves i i ,D. Frim: Tisdags morgon kloekan 5 den 8 sistl. November rasade här ett häftigt åskväder. De, hvilka ännu ej lemnat sängen och ännu så80 i sömn, blesvo i hast väckta. Åskskrällarna söljde så tätt på hvarandra, och voro så starka, att man knappt i mannaminne här hört ett dylikt åskväder, och blixtrarne åtföljdes ögonblickligen af äskknallarne. Man fruktade att detta åskväder icke skulle gå öfver utan att anställa förödelse. Dpå mörkret ändtligen måste vika för dagen fick man också tyvärr höra den sorgliga sanningen. På ett ställe vid namn Kiland under gården Viig hade nemligen ljungelden slagit ned i skorstenen, sprängt ett stort hål på densamma, fortsatt Sin väg ner i källaren, trängt ut genom syllmuren och delat sig i två delar ned utför den sluttande backen, hvari man såg djupa färor efter den, och der den sannolikt brunnit ut. Men icke nog härmed; hustrun stod nemligen i det olyckliga ögonblicket vid spisen i köket och brände kaffe, hon föll ögonblickligen i sanslöst tillstånd baklänges emot väggen och blixtstrålen (eller elden, man vet ej hvilkendera! förbrände hela hennes ansigte och händerna, under det att benen sut to fast i sten, ler och grus af den nedrasade muren, af hvilken orsak fötterna och nästan hela kroppen blefvo sönderslagna. Köket var skiljdt ifrån stugan genom en brädvägg, och denna föll in i stugan, der tvenne äldre flickor och en 14-årig gosse befunno sig. Gossen blef i sanslöst tillstånd liggande under kakelugnen, som aldeles söndersprängdes, föll ned och förbrände gossens båda ben och lår samt halsen med djupa förfärliga sår. Den ena af de gamla qvinnorna, som satt något nära skiljeväggen, kastades öfver golfvet emot stugans andra vägg och blef aldeles lemlästad öfver hela kroppen. Den andra qvinnan deremot, som satt afsides i stugan, undgick faran. — Hon var, i betraktande af de förskräckliga omständigheterna, mycket behjertad; ty först räddade hon hustrun i köket undan elden, som fattat tag i den olyckliga nästan öfverallt, derpå erinrade hon sig gossen, hvilken hon ännn fann under den heta kakelugnen. Synen måtte hafva varit ohygglig och förskräckelsen stor; ty i ett nu var den fredliga stugan förvandlad, liksom om en fientlig armåe hade gästat den. Dörrarne voro antingen ineller utslagna, hvartenda fönster i kras; golfvet var aldeles upprifvet, ty der 4-tums-spikarne icke ryckts upp, der hade de gått tvärs af. Hvarenda persedel i stugan och köket, stor eller liten, var slagen i stycken. Det är omöjligt att göra sig någon föreställning om, huru allt såg ut, — allting sönderslaget, allt låg huller om buller omkring emellan sten, ler och grus, och de stackars menniskorna — huru o väl de ut? — Huh! det gjorde ett förfärligt intryck på alla dem, som på morgonen samlade sig för att hjelpa de arma lidande. Mannen var till all lycka borta; ty hade han varit hemma, så skulle han sannolikt blifvit drabbad af samma olycka. — De första dagarne efter olyckan samlade sig grannarne, för att sätta huset någorlunda i stånd igen. De lidande menniskorna fördes i ögonblicket till närmaste gård, der de sköttes efter omständigheterna, och der man använde medel, öfver hvilka man för tillfället hade att disponera. Distriktets läkare kom just händelsevis på en resa i närheten till det ställe, der de olycklige befunno sig, man sände genast express till honom, för att om möjligt öfvertala honom att se till de sjuka, för att lindra deras rysliga plågor, men oaktadt man förklarade allt för honom kunde han ej beqväma sig att resa till dem!