Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1853, sida 1

gon voro rigtade på dem, och man sade halfhögt: — Det är dbertiginnan af Dienne och Octavian dEsparon! — sånggudinnan och skalden! — Beatrice och Dante! Sålunda kommo de till pelaregången. bå fru de Dienne stigit i sin vagn, lät Octavian sin vagn köra hem. Han längtade att få andas fritt, att öfvertänka det som skedt, och hvad som skulle ske, samt att göra sig sjelf redo för sina känslor. Choiseul-passagen var ännu öppen. Han gick dit ned, tände en cigarr och vandrade öfver Boulevarderna till sitt hem. Natten var kall, men lugn och klar. Tusentals ekipager korsade hvarandra i alla riktningar; fladdrande ljus lyste ännu bakom fönstren i magasinerna och kattehusen. Herr dEsparon tyckte sig höra en mängd förvirrade röster upprepa feu de Diennes ord till honom: Stanna qvar här! — Och alla dessa herrigheter skulle jag öfvergifva? sade han till sig sjelf. Jag skulle frivilligt afsäga mig dem i morgon . . . och vara glömd, innan ännu ett halft år förflutit? . . . Och hvarför? ... För ett sken af lycka och dygd, som icke längre kan vara hvarken det ena eller det andra! Bekymrad och rådlös uppnådde han sitt hotel; man sade honom, att hans son kommit hem några minuter före honom och genast stängt sig inne i sitt rum. Octavian visste icke rätt, om han skulle försöka att få se och tala med honom; han smög sig sakta till hans dörr; under densamma såg han en ljusstrimma, som tillkännagaf att Albert ännu var vaken. Herr dEsparon lyssnade och trodde sig höra det raspande ljudet af en penna, som gled utåt papperet; han vågade icke klappa på dörren. Då han var alltför missnöjd med sig sjelf för att drifva sitt försök vidare, så återvände