Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1853, sida 1

Albert. En novell. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 298). Othello närmade sig sitt slut. Det blef Albert omöjligt att sitta qvar längre och se öfver till denna loge, denna af siden och sammet strålande afgrund, som nyss på ett enda ögonblick uppslukat all hans hjertas glädje; han afbidade derför icke slutet af tredje akten, utan flydde bort, lik ett såradt rådjur, som återvänder till sin tillflyktsort. — Herr dEsparon såg sin son gå och gjorde en rörelse, liksom ville han stiga upp och gå honom till mötes i korridoren; men äfven de mest anspråkslösa qvinnor hafva ögonblick, då de äro obarmhertiga; denna afton hade hertiginnan af Dienne återupptagit striden; nu måste hon kämpa den till slut. — Min kära grefve! sade hon med en röst, som var mera smäktande och ljuf än sjelfva Desdemonas, då hon sjöng sin romance. — Vill ni icke hafva den godheten att ledsaga mig till min vagn? Det var icke möjligt att emotstå en bön som framstäldes med så mycket behag. i Octavian dröjde således tills ridån fallit; fru de Dienne och han gingo då på samma gång ur logen. Publiken går vanligtvis med majestätisk långsamhet utför den breda trappan i den italienske operan. En tät massa hejdade br dEsparons och hans vackra följeslagerskas gång vid hvarje steg. Allas ö