Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1853, sida 1

han i ännu upprördare tillstånd, och ännu rådlösare än förut. Då han följande morgon vaknade ringde han och frågade efter sin son. Man sade honom, att han rest bort i daggryningen. Herr dEsparon förstod det i början icke riktigt, han sprang upp ur sängen, klädde sig till hälften och ilade till den flygel som varit bebodd af Albert; den stod nu öde och tom. Allt efter Som sanningen blef mera klar för Octavian, öfverfölls han af en nervös skakning; han skyndade i alla riktningar igenom de två eller tre rum af hvilka lägenheten bestod. Alla möbler voro orörda; hvarje serskild artikel hade med stor omsorg blifvit stäld på sin plats; de kläder, dem Albert, enligt sin faders önskan såtit förfärdiga ät sig i Paris, voro mycket aktsamt upphängda i klädskåpen. Den unge mannen hade endast medtagit de obetydliga och anspråkslösa saker, Som han haft med sig, på han kom hemifrån. Under det hr dEsparon fortsatte sina undersökningar, fick han ändtligen sigte på ett bref, som Albert qvarlemnat. Det lag på skrifbordet. Grefven skyndade sig att taga det, bröt det i största hast och läste det. Det lydde som följer: vIag har anropat Gud att han måtte ingifva mig hvad jag skulle göra; nu anropar jag honom om, att han måtte aflägsna från min penna allt det, som icke skulle passa för en lydig och undergifven son att skrifva till sin fader. Förlåt mig således att Jag reser utan ert sällskap, förlåt mig, om detta bref ännu bär något spår af en känsla, som emot min vilja tränger sig på mig, men som jag icke vidkännesJag reser; jag fruktade att det beslut, som ni i förrgår fattade, endast Var resultatet af en ögonblicklig hänförelse och till följd deraf slyktigt. Jag var rädd för, att det skulle blifva er alltför svårt, att för min skull stå fast vid ett beslut, som ni måhända