Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1853, sida 2

stjelk; samt af Almedahls Linspinnerioch Vdfveri-fabriks-bolag om afskaslande af införseltullen å Lin. Alla dessa ansökningar äro ganska märkliga och innehålla högst vigtiga upplysningar i de afhandlade frågorna. Det torde derföre blifva skäl att göra en sammanfattning af det allmannaste i dessa brochyrer. Emellertid äro tryckta exemplar af dessa tillgängliga, att erhållas gratis, hos hrr Hagström Haligren, hvarom man anmodat oss underrätta allmänheten. Såsom en ny tidning i Stockholm hafva vi förut nämnt: Väktaren, tidning för stat och kyrka, som kommer att utgifvas 2 gånger i veckan, i ungefär samma format som Post tidningen. Den kommer att icke endast fullstandigt meddela faktiska uppgifter, utan äfven infatta öfversigter och ledande artiklar. — Tidningen afser, heter det i dess anmälan, äfven svenska allmogens behof, och vill således bemöda sig om ett populärt skrifsätt — men (?) då syftet är att meddela en läsning, som ökar dess kunskapsförråd och höjer dess bildning, så skall föremålet för underrattelserna och de ledande artiklarne blifva hvarje ämne af allmännare intresse, vare sig att det angår stat, kyrka, skola, vetenskap eller konst. Vid hvarje stridsfråga lofvar tidningen att framlägga de motsatta åsigterna och visa aktning åt hvarje skäl bjudande mening. Likvål kommer den icke att ingå i egentlig tidningspolemik. Utgifvarens personlighet, aktuarien i riksarkivet, frih. Posse, är oss en borgen att dessa assigter äro allvarligt fattade och att de utan tvifvel komma att så vidt i någon menniskas förmåga står fullföljas. Dock har, såsom vi besara, utgilvaren ej gjort sig rätt klar hvarken sin ställning eller de svårigheter, som äro förbundna med en sådan imposant skiljedomareståndpunkt, hvarpå han synes vilja ställa sig. Litet hvar, som med redliga afsigter ägnat sig åt det publicistiska kallet, har väl gjort det i den förhoppningen, att ej behöfva alltför myeket deltaga i dagens strider; fastmer har man väl hoppats, att kunna, såsom det heter, stå utom partierna, och drifva sin varma öfvertygelse utan fientlighet, utan bitterhet. I denna sinnesstämning begynner gemenligen den unge publicisten sin bana. Snart inser han dock — kanske är det likväl en följd af hans menskliga svaghet! — att han måste taga sitt parti, för eller emot, och han blir så ovillkorligen en partiman. Väl honom, om han derför aldrig uppoflrar sin öfvertygelse, om han ärligt erkänner misstag inom sitt eget parti och gör rättvisa åt sina motståndare! Detta ar den högsta ståndpunkt han kan iakttaga. Väktarens utgifvare torde nog få erfara sanningen af hvad vi här antydt, att det medlarekall inom publiciteten, som han synes vilja öfvertaga, fordrar icke blott godsinthet, utan en högst ovanlig kraft, att stå lugn emellan alla eldar, och icke låta sig dragas hvarken af lockelser eller anfall åt höger eller venster. Vi önska utgifvaren all lycka till hans goda och rena afsigter; men vi befara, att han snart skall finna sig försatt i en falsk ställning, och att han då skall så småningom draga sig åt höger och ansluta sig till det parti, hvarvid han, genom sin personliga ställning, är alltför mycket bunden, för att kunna derifrån frigöra sig. Har han dock kraft att göra detta, att modigt ställa sig på sin egen öfvertygelses fasta grund, så skall han ej kunna undgå att inse, att vårt samhällsskick i alla rigtningar tarfvar en regeneration, att vårt lands välfärd, utvecklingen af dess stora naturliga tillgångar, både materiella och andliga, beror på ett nytt politiskt system, alldeles motsatt mot det som nu förlamar våra krafter, motverkar alla medborgerliga ansträngningar, nemligen ett system byggdt på borgerlig och religiös frihet, på framkallande af en enig samverkan mellan alla goda enskilta krafter; på afskaffande af en mängd orimliga lagar och institutioner; på upphäfvande af maktens och styrelsens centralisation, i kyrka och stat; på ärlighet, storsinthet och oegennytta i styrelseåtgärderna; på skyddande och ej förtrampande af den svages rätt och frihet. Väktarens utgifvare måste inse allt detta, ifall han står på en fri och oberoende grund, och då skulle han äfven ansluta sig till det partis sida, som kämpar för dessa icke blott civilisationens vilkor, utan rättvisans ovägerliga fordringar. Tyvärr befara vi dock, såsom sagdt, att han, till följd af sina personliga förbindelser, drages förr öfver till andra sidan än till denna. Emellertid skulle vi med glädje se om vi bedragit oss. Och Väktarens? utgifvare skulle kunna verka mycket om han ställde sig på den sida, som ändock, trots allt motstånd, skall segra, emedan den har den verkliga sanningen och rättvisan till bundsförvandt, under det striden i stillaståendets eller tillbakagåendets leder blir en strid utan ära och utan frukt.