Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1853, sida 1

upphetsad af striden, att han skulle märkt denna rispa; dessutom hade detta ögonblick inträdt, i hvilket ungdomligt blossande hufvuden förlora all sin klokhet; han gjorde ett häsiigt utfall, med hvilket han ofelbart på sig, om öfversten hållit den riktigt; men han hade sörutsett detta utfall. Han lyfte derför sin arm i vädret, och under det hans klinga rispade Alberts axel, sick han sjelf stöten i sidan. — Väl träffadt! sade han leende. Blodet rann ymnigt ur såret. Albert, som hittills varit alldeles oförskräckt, bleknade plötsligt. Han kastade floretten längt ifrån sig och ilade till hr de Charvey, som chirurgen ögonblickligen kommit till hjelp. Såret var icke betydligt; just blodets ymniga utströmmande lugnade den sakkunnige mannen, men Albert var alldekes icke i stånd att förstå hvad han sade; han fattade öfverstens hand, bad honom om förlåtelse, skylde sig sjelf för att hafva varit alltför häftig och orättvis och kallade sig sjelf för en mördare. — Var lugn, Albert! sade hr de Charvey till honom. Mitt sår bar alldeles ingenting att betyda, och ni, — ni är en präktig yngling! Öfverstens matta blick hade ett sådant uttryck af sann kärlek, och han hade nyss visat så mycket ädelmod och tapperhet, att hvarje hans ord för Albert måste vara lika högtidligt som ett orakelsvar. Den unge mannen fattade också ånyo hans hand och sade till houom med en röst, som till hälften qvatdes af snyftningar. — Ack, min herre, ni förlåter mig således? — Jag gör mera än det, Albert! Jag älskar er! — Nå väl, om ni verkligen älskar mig, så säg mig blott ett ord, ett enda ord, som kan sprida ljus i det mörker, som omgifver mig, och skingra de tvifvel — de plågsamma tvifvel, i hvilka de ord, ni i går uttaskulle hafva rännt hr de Charveys värja genom lifvet