Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1853, sida 1

sam i den hyrvagn som fört honom dit, och degaf sig på återvägen till sin faders hus. Det bade åter börjat att regna, och ännu syntes ingen promenerande till på Champs-Elyskes. Då Albert åkte igenom den långa allgen, jemförde han med djupt vemod denna tur med sin första ridtur i sällskap med hr dEsparon, hvilken i Så hög grad förtrollat honom, emedan han då var full af förtroende och emedan lyckans solsken då utvecklade alla glada känslor i hans hjerta. Han sväfvade icke längre i ovisshet om hvad han hade att göra; den väg, han hade att vandra, var utstakad, och det föll honom icke in att längre uppskjuta uppfyllandet af sin pligt eller att blott uppfylla den delvis. Han kände blott, då vagnen stannade utanför fadrens hotel, att han der ännu hade en kärlek och ett hopp; några ögonblick sednare befann han sig i hr dsparons rum. Hans blekhet, hans förstörda anletsdrag och hans kläder, som voro i 00rdning, väckte genast Octavians uppmärksamhet. Det anade honom att någonting utomordentligt inträffat; med lisligt intresse frågade han sin son, och denne tillstod allt. Grefvens rörelse var så sann och okonstlad, att Albert ånyo började att sväfva i ovisshet och frågade sig sjelf om denne man, som så förträffligt förstod att tala hjertats språk, verkligen förtjent öfverstens skarpa ord. — Men hvad gaf då anledning till denna duell? frågade br dEsparon. Den unge mannen såg sin sader stadigt i ögonen och teg. Hans misstankar, dem han sör ett ögonblick glömt, återkommo på nytt. Hr dEsparon upprepade sin fråga med större ifver, och då han såg hur förlägen Albert var öfver svaret, blef det honom klart, att saken angick honom sjelf. (Forts.)