Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1853, sida 1

lade, störtat mig! — Var det, som ni sade om herr dEsparon verkligen sannt? — Ar ni fullkomligt öfvertygad derom ? Herr de Charvey svarade icke ett ord. Han var den dagen ingalunda mera hågad ett spela angifvare och berätta för Albert allt hvad han visste om hans fader, än han varit dagen förut. Ju mera han insäg, att detta högtidliga ögonblick måste gifva hans yttranden en större betydelse, desto mindre böjd var han för att tala. — 0, min herre! ett ord! var barmhertig! Säg blott ett enda ord! återtog Albert med förtvillans hela styrka. Denna rörelse var alltför stark för öfversten; till följd af den starka blodsförlusten blef han småningom svagare; de sista blessyrer han erhållit voro ännu icke alldeles läkta; den smärta, som Alberts frågor förorsakade honom, ökade hans lidande; han vacklade, stödde sig emot den unge mannen och sade till honom med knappt hörbar stämma: — Men ni måste verkligen också vara barmhertig och för ögonblicket icke ställa flera frågor till mig. — OO, det behöfs ju blott ett ord — ett enda ord, så skall jag välsigna er så länge jag lefver! återtog den unge mannen, som i sin ifver icke fäste sin uppmärksamhet vid något. — Nå väl! .... Er fader är skald .... och er Moder är en ängel till qvinna! framstammade herr de Charvey. Ett ögonblick derefter föll han i vanmakt. Sekundanterne buro honom till en vagn och kirurgen bistod dem, under det han utstötte välmenta förbannelser öfver alla möjliga dumma streck och öfver folk, som voro alltför orimligt uppbrusande och korta om hufvudet, men likväl ånyo försäkrade, att ölverstens sår icke hade något att betyda. Albert steg en