Så sitt stora behag. Hvad är nöjsammare, än att på skridskor å klar och spegelblank is förfölja de qvicka fiskarne, att göra flera hundrade vänningar och bugter, innan den i sigte komna fisken stannar uttröttad: under klubbans slag mot isen domnar han och dödas Scin af ljustrans hugg. Detta i korthet om syn-issisket?: — Följande natten blef blidväder, oah den svaga isen tålte icke denna förändring. De äldre, som på Thorsdags f. m., den I dennes, nedkommo till träsket, och som af gammalt visste, att det går lätt att på sådan is få sig ett kallbad, funno straxt, att isen var för svag, för att på den begifva sig ut på djupet; men denna försigtighet delades icke af alla, utan några ilade ut på den åglatta ban, utan att tänka på faran för lif och helsa. Snart fick man också höra nödrop, at den midt i träsket belägna holmen, ungefär 3:dels mil från stranden. Ropen tilltogo. Hvem ville eller kunde hjelpa de nödställda? Bland dem, som hörde nödropen, var den för sin arbetsamhet och redliga, stilla vandel kände sexmannen Lars Norgren Norrgårda i Hällvi. Denne härdade och beslutsamme bonde var genast redo, att åtminstone 5sörsöka hjelpa. Utan ringaste dröjsmål skyndar han, åkande på skridskor, långs närmaste stränder, för att få en ÅbåttaX (liten ökstock, nästan i form af en väfskyttel. bygd alt bära en man vid fiske i lugnt vatten); han finner snart en sådan; att vältra kring den, och ut på isen, är ögonblickets verk. Nu kastades den medhafda yxan uti den lilla farkosten, ljustran hugges i dess stam, och skjutande den framför sig, bar det af åt det håll, hvarifrån nödropen hördes, med föresats, att då den svaga isen gaf vika, störta sig framstupa i båten. Till Norgren kom nu en gosse från Lilla Ibre, vid namn Olof Larsson, som letade efter sin äldre broder, hvilken man trodde vara bland de olyckliga. Norgren varnade gossen att vara försigtig, men denne, som var tomhändt, skyndade sig åstad, och kom ett stycke före Norgren, på den allt svagare isen, tills Norgren med fasa måste åse, kuru gossen nedsjönk. Utan att mer tänka på sin egen fara, påskyndade Norgren sin fart, men vid pass 50 alnar från stället, der gossen gått sig ned, brast isen. äfven under Norgren, och denne kastade sig då i bäten. Uppresande sig ögonblickligen, ser han sig omkring, och finner 2:ne man, liggande hvar i sin vak — den ene stilla, hållande sig fast vid iskanten, under hemska rop på hjelp — den andre görande fruktlösa försök att komma upp. Vaken, der gossen Olof gålt sig ned, syntes tom! Här, midt på det en half mil långa och breda, med svag is belagda träsket, der trenne menniskolif sväfvade i den yttersta fara, voro ögonblicken dyra. Först gällde det att få reda på Olof: med yxan sönderslogs isen, och med tillbjelp af ljustran arbetade sig Norgren fram mellan isstyckena, och kom efter en stunds ansträngning till Olofs vak, och lyckades appdraga denne, som redan var sanslös och utan tecken till lif. Nu styrdes på samma vis och med samma ansträngning kosan till vaken n:o 2; den olycklige der hade emedlertid af matthet släppt iskanten och låg utsträckt på träskets botten, men med hjelp af ljusterstaken fick Norgren upp konom, som igenkändes vara Olofs broder. De båda brödernas lislösa kroppar lades bredvid hvarandra i ökstocken, som redan deraf blef för mycket nedlastad, och dock var ännu ett lif i fara! Den tredje, som Norgren igenkände vara husbonden Jakob Liljeström Lilla Ihre, enda stödet för en talrik familj. anropade på det mest hjertrörande sätt om räddning i sin nöd. Norgren tillropar Liljeström att endast så länge hålla sig uppe vid iskanten, tills N. hunnit på holmen aflemna de båda bergade, om hvilkas vederfående han hyste godt hopp; men Liljeström svarade med redan bruten stämma, att det var slut med hans krafter, och att han snart måste släppa sitt tag. Då bad Norgren honom hålla sig uppe åtminstone så länge, till dess han fått ösa ökstocken läns, och sedan han med sitt enda torra klädesplagg, mössan, hastigt fått den lilla farkosten läns, gällde det för Norgren å ena sidan den tredjes räddning, men å andra sidan kanhända egen och de båda andras undergång. Att få den vanmäktiga, halsdöda Liljeström i ökstocken var ett lyckträsl, ett underverk. bDet tillgick så, att Norgren med hela sin kroppstyngd lutade sig öfver ät motsatt håll, och tag för tag halade Liljestrom i ökstocken. Men huru komma i land på holmen med den lilla neddränkta farkosten, som knappt var en tum öfver vattnet, och som genom den minsta oförsigtiga rörelse skulle ha kantrat? Men Guds hjelp var med den ihärdige dannemannen, som med sin dyra last slutligen och lyckligen landade vid holmen. Men när han dit framkommit, var på långt när måJet ej vunnit. Omgifven af en döende och tveune döde, såsom det tycktes, blef han villrådig, hvem han först skulle egna sin omvårdnad. Först tog han ihop med sin unge följeslagare på sarden, Olof, som också genom rullning och gnidning, till Norgrens obeskrifliga glädje, började visa tecken till lif, och som om en stund började tala och röra på sig. Derpå vände sig Norgren till Olofs broder, men denne var och förblef ett lik, oaktadt alla i Norgrens belägenhet möjliga räddningsförsök gjordes. Liljeström, som i många år sarit iill sjös och eger en härdad kropp fick alltmer och mer lifskrafterna igen. — Nu ankommo ändtligen från motsatta sidan af träsket trenne man till hjelp för Norgren, hvilken, våt, förfrusen, utarbetad, med oro hade tänkt sig att få tillbringa den instundande Decembernatten på den ödsliga holmen. Man företog sig nu att komma i land och till hemmet. Den döde Lars måste lemnas qvar till följande dagen, då hans lik blef hemtadt af 4 man, hvilka hade göra nog att, ehuru utrustade på vanligt vis, komma dit, som Norgren ensam och snart sagdt utan hjelpmedel hade kommit på ringa tid. Den fullt trovärdige korrespondenten, som meddelat 6. L. T. ofvanstående berattelse, tillägger, att han såg Norgren, då denne med sitt sällskap slutligen kom i land från sin berömliga bragd: anblicken var på engång glädjefull och rörande och hemsk: den raske bonden var nu blek, utmattad, stapplande; kläderna genomvåta, sönderrifna; bloden rann från de sönderslagna händerna; men i ögat lyste en glans, hvilken liksom vittnade att mannen, oaktadt anstrangningarne och faran, var nöjd med sitt dagsverke. ÅGud gjorde alltihop !, som hans egna ord föllo sig. — Med ädel bornino hade han firat sin fOscarsdao4