.-Aii — —— —— — stället, förr än hon såg er komma på andra ändan af stigen; då skyndade hon sig åter hem, liksom hade hon begått en dålig handling och vore rädd att blifva gripen på färsk gerning; — så är hon nu en gång skapad. Och när ni hade den stygga, elakartade febern, som öfver en månads tid höll oss alla sväfvande emellan lif och död, må ni icke tro, att hon tillät någon annan, icke en gång mig, att komma i närheten af er säng, eller att hon lät öfvertala sig att gå till sängs en enda natt under hela tiden. Nej, hon satt beständigt vid er hufvudgärd, räckte er läkemedlen, berörde er panna eller edra händer, framstammade några ord, som om hon bad till den gode Guden, och såg på er med sina stora tårlösa ögon; — och när ni sedan reste bort, hr Albert! Ack, huru önskade jag icke, att ni sett henne i detta ögonblick! — Men det är ju sannt, att om ni kunnat se henne, så skulle ni varit här, och dä skulle hon icke hafva lidit mera. De första dagarna kunde hon icke sitta stilla; hon gick fram och tillbaka igenom alla rummen, lik en själ, som icke kan finna ro och hvila; hon släppte alla hundarne lösa, roade sig en liten stund med att se på dem och gick sedan plötsligt ifrån dem. Hon spatserade ut till St. Martnas kapell, liksom hoppades hon att få ögonen på er, när ni kom fram på bergsstigen; derpå återvände hon, utan att säga ett ord till någon menniska; men under de sista veckorna har hon nästan icke rört sig ur stället och oroar mig djupt med sin sorg och sitt, som det tycks, fasta beslut att icke låta förströ sig af något. Det tycks icke en gång att edra bref trösta henne; hon blir magrare med hvarje dag, och det är icke att fundra på, ty på dessa fyra månaderna har hon icke ätit eller druckit så mycket som ej lärka kunde hafva nog af. Se, derom har jag velat underrätta er, herr Albert.