prosten Traneus, samt om revision af nu gällande sattigvårdsstadganden af prosten Runsten. I Borgareståndet gjordes af hr Ekholm anmärkning deremot, att justitieombudsmannen, i sin embetsberättelse förklarat sig ej haft anledning föreslå några förbättringar i lagväsendet, då ingen verkan visat sig af de förslag som rikets ständer i detta afseende redan asgidit. Han beklagade, att de förtjenstfulla bemödandena för lagreformen som blifvit gjorda, icke kunnat framkalla regeringens verksamhet derför, och trodde, att det då varit ständernas ombudsmans sak, att sjelf söka åstadkomma förslag derom. Han uppmanade lagutskottet att, så vidt ingen proposition ankom från regeringen, lemna uppmärksamhet till en motion om lagbetänkandets upptagande till pröfning, som han då ville väcka. Vid propositionen om tvångsarbetshus, gjordes många anmärkningar. Hr Henschen beklagade lagstiftningens reaktionära riktning alltsedan år 1846 han kunde icke understödja förslaget; fruktade att arbetshusen skulle lätt urarta till länsbastiljer och fara för den fattiges personliga frihet uppstå, om konungens befallningshafvande finge rätt att döma deröfver. Talaren ville, att vid blisvande anslag skulle fästas det vilkor, att reglementen för arbetshusem underkastades ständernas pröfning och ingen dömdes till arbete å dem annorledes än genom domstols beslut. Ilan anmärkte, att konungen icke i grundlagen erhållit den länge begagnade rättigheten, att om försvarslöshet, detta för Sverige egna begrepp, meddela föreskrister, som kunde kränka den personliga friheten, en af de yppersta bland alla medborgerliga. — Hr Rydin önskade att i stället för arbetskompanier bildades en värfvad trupp, som under freden arbetade och i krigstid bidrog till landets försvar, samt att den, som tjenat dervid under fem år, kunde såsom uppmuntran erhålla förflyttning till något regemente. — Hr Asbrink kunde icke gilla, att folk komme att inspärras, utan att hafva begått brott; följden blefve, att slutligen erhölles arbetshus i hvarje socken eller by. — Vi hafva, yttrade talaren, redan fängelser stora och präktiga som slott, och till slut få vi fångvårdsanstalter öfver hela landet. — Hr Boman ansåg att inga arbetshus behöfts, om regeringen velat göra slut på all bränvinstillverkning; hr Henschen förklarade sig ej vara emot inrättande af arbetshus för dem, som med fri vilja deruti ingå, ehuru det alltid blefve en misshushållning, att ställa den enskilta industrien under allmän förvaltning. Det blefve beklagligen ej lättjan, ej liderligheten, utan fattigdomen, som komme att på tvångsarbetshusen inspärras. Lätijan och liderligheten, hos de rike träffas ej häraf. Vore det blott dessa odygder, som bestämde hvilka skulle anses försvarslöse, så borde sujetterne sökas ej blott bland de fattige, utan ock bland gräddan af aristokratien. — Hr Stolpe talade till förmån för förslaget. — Hr Asker ville icke förneka värdet af grunderna i propositionen men hade ön skat, att inrättandet af arbetshus utginge från kommunerne och att de ej derifrån isolerades. Han ansåg förslagets syfte vara inrättande af åkerbrukskolonier, och trodde att 3 sådane, nemligen en för norra, en Å mellersta och en för södra Sverige vore tillräckiga. Hr Wallenberg föreslog införandet af det metriska systemet uti mått, mål och vigt, samt införandet af ett nytt myntsystem; och flera andra motioner af lokalt intresse väcktes, äfvensom en af hr Roth, om ett fullständigt jernvägssystems införande, särskildt för Skåne. I Bondeståndet företogs på s. m. kongl. propositionen om ränteförenklingen. En mängd anföranden visade, att största delen af orternas representanter vo2— — ro obelåtna med hvad i propositionen föreslagits. Någ-— ra smålänningar utgjorde härifrån ett undantag. Johan Pehrson från Upsala län anförde många skäl, hvarföre den orten ville blott penningars eller pengars och spanmåls bibehållande som räntetitlar. Han rättsärdigade länets deputerades åtgärder, hvilka såsom bekant är ogillades af regeringen och beklagade att man nu ville hämnas, genom att utesluta länet från regleringen samt lemna räntegifvarne till fortfarande prejeri af räntetagarne. Sahlström från Stockholms län trodde, att om ej landshöfdingarne tillåtit sig att inverka på och ofta hindra läns deputerades öfverläggningar, skulle det visat sig, att i hela landet nästan alla räntegifvare önskat att få erlägga penningar eller penningar och spanmål, hvilket han tillstyrkte. Anders Andersson från Skaraborgs län talade i samma riktning, och en mängd ledamöter instämde deri. Svartling förklarade, att i Östergöthland ville man hafva bort dagsverken och desse förvandlade i penningar, och häri instämde alla Östgötharne, samt nästan hela ståndet, yttrande obelåtenhet att dagsverken kunnat föreslås till bibehållande, då alla orter önskat deras försvinnande. Slutligen förklarade flera sig för, att statsutskottet skulle ega fria händer, att föreslå minskning i räntepersedlarnes antal och ej vara bundet af läns deputerades äsigter. Några, såsom Petter Jönsson, Sandstedt och Rutberg ville att uppsägningsrätten skulle bibehållas. På eftermiddagen börjades med föredragningen af Johan Johanssons motion, om husagans afskaffande, och yttrade sig härvid .ohan Lekberg från samma län och Peter Claesson från Elfsborgs län m. fl., för bibehållande af husagan, derest husbonden sjelf begagnade sig af d nna i lag honom tillkända rätt, i hvilket fall de ansågo husagan vara det enda, som kunde nödga vanartade tjenare att fullgöra sin pligt. David Andersson från Halland var af annan åsigt och föror— —e-—gaäfä4 ——— stället, förr än hon såg er komma på andra ändan af stigen; då skyndade hon sig åter hem, liksom hade