Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1853, sida 1

iid lägger ett pansar kring hjertat, när man tror, att allt, hvad man säger och företager sig, noga iakttages, blef han ett rof för ett förfärligt vemod. — Utan att han sjelf visste det, eller åtminstone ville tillstå det för sig sjelf, sönderslets hans hjerta ånyo af hans förSta tvifvel; det låg i öfverstens ord någonting myndigt och vördnadsbjudande, emot hvilket han förstått att väpna sig, så länge han befann sig midt emot honom, men som nu, då ban återvann sin kallblodighef, med hvarje ögonblick gjorde honom mera bestört och förfärad. Det var i synnerhet ett namn, hertiginnan af Diennes namn, på hvilket han oupphörligt kom att tänka, och på hvilket han, med all en häftig karakters orättvisa, kastade hela tyngden af sin harm. Hans inbillningskraft åtnöjde sig icke med att bestämdt afgöra, hvilken roll hon kunnat spela i hans faders lif; utan den kräfde henne tillochmed till räkenskap för hans egen första passion; och detta var honom tillräckligt för att förbanna denna bild, som trängt sig fram, för att tillintetgöra hans sinneslugn, ehuru den dock icke kunde förstöra hans hjertas renhet. Denna dags händelser voro ännu icke slut för Albert; då han återkom hem, lemnades honom ett bref, hvars blotta åsyn hos honom ingöt en aningsfull fruktan. Oaktadt detta bref var försedt med poststämpel från Blignieux, var det dock icke från fru dEsparon. Utanskriften var grof och nästan oläslig. Alberts hand darrade, då han öppnade det. Brefvet lydde på foljande sätt: Herr Albert! Jag ar ingenting annat än en gammal tjenstepiga, och ni skall kanske tycka, att jag blandar mig i saker, som icke angå mig; men mitt samvete tillåter mig icke att med lugn finna mig i att sakerna stå som do