Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1853, sida 2

-JADAD ——— — — —— — Ån ... bilder, som äro lika för alla barn. Jag ser min fader och min moder vaka öfver mig och sedermera dela omsorgen att leda mina första steg på lifvets bana. — Och om ni under dessa lyckliga dagar aldrig sett er fader; om det endast varit er moder, som vakat öfver er, hvad skulle ni då hafva tänkt? — Jag skulle hafva tänkt, att min fader varit död? svarade Lucien, som ovillkorligt blef rörd. — Nå väl! återtog öfversten och pekade på porträttet; om ni hade varit denne mans son, så skulle ni dock hafva misstagit er; ty han lefver och har för mycket lång tid sedan öfvergifvit sin maka och sin son! Albert darrade vid dessa förfärliga ord, en kall svett frambröt på hans panna; han var i begrepp att gå fram till den obekante, hvilkens ord söndersleto hans hjerta, och förklara hans utsago för en nedrig osanning; men en oöfvervinnerlig makt höll honom tillbaka: han ville höra allt. — Sin maka? . . sin son? ... frågade Lucien. — Derför, att de män som ni beundrar, håna de pligter, hvilka äro alltför rättframma, att de skulle kunna känna någon stolthet öfver att hafva uppfyllt dem, derför, att de, drifne af ett olycksbringande begär efter att göra lifvet poetiskt, harmas öfver allt, som är dem till besvär, och förbanna allt det, som hosäar dom JU mera de vänja sig att anse dessa band för plågsamma, desto mera såra och smärta de också verkligen; och slutligen kommer en dag, då de med en slutlig straffvärd kraftansträngning lyckas att bryta dem, och nu ila de det mål till mötes, hvartill tvenne dimbilder, passionen och berömmet, kallar dem. — Och dessa två dimbilder? — Octavian dEsparon har hunnit dem! — Hvad