och egna händer gjorde konstens tempel till en (röf varekula, ett hemvist för köpenskap, vinningslystnad och ocker. Dessa funno det rätt beqvämt att på visst sätt misstaga sig om sig sjelfva, att förvexla sina talancers ingifvelser med sina utsväfningar, i det de försökte att göra sina arbeten till rättsärdiggörande ursägter för sin svaghet, samt tvinga verlden att böja sig för dem. Dessa voro mindre stolte, men mera Straslvärde, ty de smickrade hjertats upprörda känslor. Till och med de renaste, de, hvilka voro omgifne af en gloria af ära och allmän aktning, voro icke frie från vår tids moraliska sjuklighet. Under en skenbar rikedom på kärlek och mensklighet doldes en ofantlig mängd sjelfhehag och ensidig öfvertygelse om deras egna förtjenster. Emedan de visste att de voro andra menniskor öfverlägsne, så beherrskade de icke allenast af denna barnsliga egenhärlek, som ingenting älskar, utan också af det höga, olympiska medvetandet om deras eget värde, hvilket föranledde dem att anse sig sjelfva för all tings medelpunkt. Också mirkte man, när man närmade sig un dem, ad det, i trotts af deras lysande snille och sköna skapelser, emellan deras hjertan och den öfriga verlden fanns en gränslinie, som hvarken vänskap eller kärlek någonsin skulle kunna öfverskridaDe söredrogo icke allenast sig sjelfva framför alla andra; utan de voro sig sjelfva nog, och denna kanske ovillkorliga känsla, gaf åt deras välvilja och dygd nagot konstladt och tvunget.