tror att han af Guds nåde och på grurd af sina förträstliga arbeten är frikallad från att följa de allmänna lefnadslagarne, och rättar sig i stället efter andra, hvilka äro skrifna af hans bassioner, hans fåfänga stolthet och hans nycker. Ilan öfverraskades då han såg denna underliga verld, i hvilken man alltid är mera beredd att idealisera det goda, än att verkligen utöfva det, — dessa underliga menniskor, hvilka man kallar konstnärer, emedan man icke kunnat finna ett annat namn, som är vackert nog åt dem! och dock hade i alla dessa menniskors hjertan legat ett frö till storhet och godhet, till kraft och hängifvenhet; men deras jag hade qväft det. De hade vandt Sig att endast tro på sig sjelfva; de inbillade Sis, alt samhället endast blifvit till för att understödja deras Snilles planer; de nade glömt, att tvertom hvarje öfverlägsen Själsförmögenhet, om den icke Skall blifva osrukthar, maste bidraga till det allmänna målet, och derför hade de bortkastat den ursprungliga, välgörande tron, för att isolera sig i sin tomma sålänga. Sedan de i nägra hänrykkande verser besjungit somillelivets fräjder, det Ijufva lugn; som bor vid den husliga härden, minnets förtrollande magt och den krans af poesi och oskuld, som omsluter en moders panna, då hon lutar den emot sitt barns blomstrande ansigte, — hade de icke förmått att emotsta det olycksbringande inflytandet af lifvets middagssol, som icke är mindre farlig, än sjelfva dagens brännande solhetta. Sinnenas yra larm, inbillskhetens makt och ärelystnadens råd hade bragt sånggudinnans kyska röst i deras hjertan till tystnad, — Andra hade förklarat sig för en ny konst och sedan i praktiken kommit sina föregifna theorier På skam. — Andra åter vanärade sina anspråk på Själsandel genom vilda utsväfningar; — dessa voro intelligensens patricier. Det var tillochmed några af dem, hvilka, i stället att ädrisva köpare och säljare ur templet, med sin egen röst