Albert. En novell. (Öfversättning.) (Forts, fr. N:o 292). I sin lyckliga obekantskap med verlden och menniSkorna, anade Albert icke att det onda var honom nåra; och da han dessutom hos sadren njöt en lycka Som ingenting störde, så sysselsatte han sig dagligen med sin älsklingstanke, att sramdeles kunna återförena herr och sru dEsparon. Han hängaf SIS Med from ifver ät minnet af sin moder; han skref länga bref till henne, dem hon alltid besvarade, päminte honom i dem om hans pligter, uppmanade honom att icke lata förleda sig af verldens förföriska frestelser, men nämnde aldrig ett enda ord om sig sjelf. Denna iskalla tillbakadragenhet bedröfvade Albert djupt; och gjorde det allt mera svärt för hans själ att afgöra till hvilken sida han helt och hället skulle sluta sig, till den ömme sadren eller den kalla modren, som han dock högt älskade. Under en sådan tvekan förflöt tiden; och enhvar, som kunnat läsa i hr d. Esparons och hans sons hjertan, skulle utan stor möda kunnat inse, att antingen den enes eller den andres eller måhända tillochmed bådas öde berodde af den första tilldragelse, som möjligen skulle störa denna sammanlefnads skenbara lugn.