— märkningar och upplysningar, dem grefven, som i detia hänseende var den bäste vägledare, gjorde och gaf vid allt hvad de läste, öppnade för Albert en hel verld af nya idcer. Den unge mannens förstånd var väl ännu ej mycket utveckladt; men han egde en utomordentligt sund omdömesförmåga och en sallsynt satiningsgäfva; ban gjorde således lysande framsteg i dessa hänförande studier; och Octavian bemödade sig att låta sitt snille stå tillbaka för sin sons och att bära sig så åt, när han ingaf Albert en tanke, att det såg ut, som om denne sjelf varit den förste, som hittat på den. Så snart hr dEsparon tyckte sig märka att deras underhållning började närma sig enformigheten, denna farliga klippa, på hvilken så mycket godt s randat, afbröt han den plötsligt; och en timme sednare redo de såsom tvenne kamrater och jemnårige vänner omkring i trakten af Paris, som är så poetisk och vacker om vintern, när den af kölden hårdnade sanden knarrar under vandrarnes fötter, under det att dimman på afstånd visar sina fantastiska bilder. Så lefde de någon tid med hvarandra. bå Octavian inrättade sitt lif på detta sätt, för att behaga Sån son, leddes han måhända i början af det intresse och den egenkärlek, hvilka äro egna för en författare, som högeligen önskar att lösa en svår, men för honom intressant uppgift, och att ordna de sörvecklade trädarne i en ömtålig intrig. Men snart uppstod hos bonom en ny känsla, som i hög grad öfverraskade hopom; han började nemligen att hysa en viss passion för sitt verk och kände, huru de band, hvilka fästade honom vid Albert, med hvarje dag blefvo starkare. Hans oupphörliga umgänge med verlden hade utmattat honom, hans deltagande i de ständiga stridigheterna hade försvagat hans kraft; men nu kände han sig Pånyttfödd i moraliskt hänseende, genom sitt förtroliga sorhållande till detta barn, i hvilket han återfann