Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1853, sida 1

ligt, och det tunga åkdonet försvann. Snart bortdog sjelsva ljudet af hjulen, och fru dEsparon. som stannat orörlig på samma ställe, kunde icke längre höra något annat än Marianas klagan och de vid hennes sida stående hundarnes sorgliga tjut. Nu säg hon sig tillbaka med djup smärta, som hon icke längre behöfde dölja; derpå började hon attlångsamt vandra tillbaka till slottet Blignieux. Alla hennes minnen framstälde sig på en gång för henne. Hon undersökte noga hvarje enskilt spår af det förflutna, hvars hemligheter hon begrafvit i sitt resignerade hjertas innersta. Det förekom henne, som om allt hvad hon lidit, dä hennes kyska och ädla själ kom i beröring med Octavians glödande inbillningskraft och lättsinniga tänkesått, äter uppfriskades genom detta nya slag, som drabbade henne. För andra gången såg hon huru hon straffades för fel, som hon icke begått, huru känslor, dem icke engång de varelser, som ingjutit dem, förstått att värdera, blefvo sårade. Ack, tillochmed hennes son, hennes Albert hade misstagit sig på dem; och likväl hade hon hoppats, att han skulle göra henne mera rättvisa! — och nu hade hon förlorat honom, — kanske för alltid! Ett ödesdigert inflytande, en förförisk gyckelbild beröfvade henne också denna hennes sista tröst, sedan de förut rånat hennes lesnadslycka och sinnsolugn, Emellertid beklagade hon sig icke öfver sitt öde, icke engång öfver Öctavian. Ju närmare hon kom till Blignicur, desto djupare gömde hon ånyo i sitt hjerta denna skatt af resignation och lidande. Då hon återkom till slottet, gick hon in uti Alberts rum, knäföll på golfvet och sade: — Min Gud! haf medlidande med honom; ty nu är Du den ende, som kan beskydda honom !