Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1853, sida 1

Albert. En novell. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 290). Mariana hade ända ifrån föregående dagen icke ett enda ögonblick underlåtit att gräla på sitt herrskap i anledning af Alberts förestående resa; och hon fortsatte nu sin predikan, under det hon bar den unge mannens nattsäck, hvarom ingen anmodat henne att besvära sig med. De tvenne hundarne kommo efter och sågo så bedröfvade ut, att man nästan kunde frestas att tro, att de hade en aning om sin förlust. Den unge mannen vågade icke gifva sina känslor luft, och fru dEsparon dolde sina under en ogenomtränglig slöja. . kKfter en half timmes förlopp kommo de till den gamla ladan, vid hvilken vagnen skulle stanna och upptaga den resande. Nu hade de endast få minuter att tillbringa med hvarandra. Albert, hvars hela kropp darrade af rörelse, kastade sig i modrens armar, och ett ögonblick tryckte hon honom med öfvermensklig kraft ull sitt hjerta; men detta ögonblick var alltför kort, att Albert skulle kunna draga någon fördel deraf, dessutom kom diligensen nästan i detsamma. Ännu en gång omfamnade de hvarandra i största hast; derpå intog den unge mannen sin plats, hästarne sattes äter i galopp, och en hand, som höll en näsduk, visade sig i vagnssönstret. Då vagnen kört några steg, krökte sig vägen plöts