— ———————— nen. Man har under dessa expeditioner också gjort den erfarenheten. att menniskor, utan att begagna några spritdrycker, kunna uthärda en temperatur, som på ett par månader icke tillåter qvicksilfret flyta, ja att besättningen å sådana fartyg, der spritdrycker icke funnits ombord, bättre emotstätt klimatets hårdhet, än der spritdrycker såsom vanligt begagnats. Afven hafva vackra bevis på menniskokärlek och deltagande, så väl från regeringarnes som enskildas sida, uppenbarat sig i sammanhang med dessa upptäcktsresor. Under de sista fem åren hafva nemligen så väl England som Amerikas Förenade Stater utsändt flera expeditioner egentligen blott för att uppsöka den nyssnämnde Franklin, som år 1845 för sista gången lemnade England, utan att man lyckats erhålla några underrättelser om hans öde. En ibland dessa stod under kapiten Kellets befäl och afgick år 1849 för att genom Behrings-sundet intränga i Ishafvet. Kellet sjelf fann sig likväl snart nödgad att återvända; men den ene af hans underbefälhafvare, Irländaren Mac Clure, som förde skeppet Investigator, åtlydde ej hans signaler, utan fortsatte på egen risk sin resa i nordostlig och ostlig riktning, och hans djerfhet tycktes nära att krönas af fullkomlig framgång, då han efter 23 måna ders segling hunnit till granskapet of Melvilles sund, som alltsedan 1819 så ofta varit från motsatt håll besökt af sjöfarande. Men här möttes han af en ismassa, som tvingade honom att taga vinterqvarter nära den 73:de breddgraden och äfven följande sommar lade sådana hinder i vägen för hans vidare framträngande, att han blef nödsakad att ätervända och söka sig en annan farled, oaktadt han blott hade några mil till de förut bekanta farvattnen. Han kom likväl snart i tillfälle att förvissa sig om att det förut öster ifrån besökta Banksland, i hvars närhet han öfvervintrat, blott var en del af en större 6, den han kallade Behrings ö, och hvilken han om sommaren 1851 nästan helt och hållet kringseglade, så att han åter befann sig i Melvilles sund, då hans fartyg den 24 Sept. äter innestängdes af ismassor, hvilka ännu den 10 April detta är och sannolikt äfven i denna stund der qvarhåller detsamma. Han lyckades likväl redan i April 1852 sända en del af besättningen öfver till Melvillesön, (eller samma ö, der Parry haft sitt vinterqvarter år 1819), hvilken der qvarlemnade underrättelse om fartygets läge, och besynnerligt nog var det just hans förman kapiten Kellet förbehållet att med ledning af dessa anvisningar låta uppsöka Mac Clure och rädda honom ur hans bekymmersamma ställning. Det vigtigaste resultatet af denna resa är i öfrigt, att en temligen stark hassström går i ostlig riktning, längst Amerikas norra kust, hvilken gör seglatsen sfran Behrings sund till Bassinsviken lättare än i motsatt riktning. Några säkra spår efter Franklin har icke heller Mac Clure lyckats finna, men märkvärdigt äår att ett par Eskimoer, som anträslades ett stycke öster om Mackenzie-flodens utlopp, uppgåfvo att några hvita män ditkommit i en båt och byggt sig ett hus på stranden, samt att en af dem blifvit af infödingarne dödad, hvarefter de öfriga försvunnit. Dess varre var Mac Clure ej i tillfälle att närmare undersöka denna uppgift, hvilken af andra omständigheter sä mycket bestyrkes, att den torde komma att föranleda vidare efterforskningar. (Wäktaren.)