Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1853, sida 2

— Och du vill väl icke gifva ett nekande svar? Han fortfor att tiga. — Det är bra Albert. I morgon reser du således. Nu borde jag väl tala med dig om det nya lif, i hvilket du står i begrepp att inträda, om de faror, som der vänta dig... men hvartill skulle det väl tjena? — huru stor uppmärksamhet skulle väl en efter allt nytt trängtande själ skänka åt de råd, som en stackars, om allting okunnig qvinna kunde gifva? De skulle likna ett enformigt, oföränderligt eko, till hvilket man lyssnar af aktning, men som man glömt innan man hört detj till slut... Glöm mig således, Albert, eftersom det är nödvändigt; men tänk stundom på Gud, som ransakar våra hjertan, och till hvilken jag skall bedja för dig. — Nu måste jag vara ensam för att samla mina krafter till denna skiljsmäsa. Jag skall nog ställa i ordning allt som är nödigt för din resa; diligensen skall emottaga dig på landsvägen, utanför den gamla ladan. Hela den öfriga dagen tycktes hon vilja undvika en ny förklaring. Skulle Albert kunnat gissa hvad som doldes under denna skenbara köld, så måste han hafva varit en skickligare iakttagare än han var. Allt bidrog säledes, att emellan honom och modren upprätthålla denna iskalla skiljemur, som ännu ett samtal skulle kunnat kullkasta. Han skulle så gerna velat gifva luft åt de plågsamma tankar, hvilka uppfyllde hans hufvud, genom att meddela dem åt någon annan. Nu, då han var så nära att verkliggöra det, som aldrig förekommit honom annorlunda än såsom en dröm, så nära att taga fast i de tvenne lysande synerna: sin fader och Paris, skulle han med sitt blod hafva velat betala ett af dessa ömma samtal, under hvilka tvenne hjertan i det ögonblick, då deras skiljsmässa skall bryta det synliga band, som öhlttills förenat dem, för att, med förtroende och kärlek till bundsföryvandter, bilA