DDD — ———— —(—— ————— —— — Jo, emedan det gifves förhållanden, i hvilka man måste finna sig, utan att beklaga sig deröfver; och af dem är det just icke detta som smärtar mig mest. Oeh då hon såg att han ville svara, fortfor hon hastigt: — Nu är det mycket länge sedan du talade med mig om hr dEsparon, Albert! Han darrade och hans ögon ljungade. — Ja, sade han. Jag har nemligen trott; . .. det har förekommit mig, .... som om jag icke borde tapp med er om honom. — Det är tyvärr alltför sannt, sade hon helt sagta. Hvilket förfärligt straff för samiljeoenigheter, att de dyrbaraste namn, måste vara bannlysta från barnens läppar! — Du har ej eller misstagit dig, Albert! återtog hon högt. Och då jag i dag talar med dig om herr dEsparon, så är det derför, att jag är nödsakad dertill: — han tycker att jag nu behållit dig länge nog. — Hvad säger ni? utbrast han förfärad; ty vid dessa ord kände han sin barnsliga kärlek vakna i dess fulla styrka. — Jag säger, att hr dkEsparon nu också vill njuta något godt af dig och önskar, att du skall komma till honom. — Och dertill vill ni lemna ert samtycke? framstammade han med en rörelse, som han icke kunde dölja. Modren betraktade honom noga och sade: — Det tillkommer icke mig, utan dig, att gifva ett nekande svar; ty din fader låter det helt och hållet bero på dig sjelf... Den stackars unge mannen hade icke mod att svara.