Riksdagen. Vi återkomma i dag till diskussionen i Borgarståndet i Brånvinsfrågan vid behandlingen af Kongl. Maj:ts proposition i ämnet. Ordet begärdes först af hr Björck, som enl. A.B. yttrade, att han, efter den enhällighet hvarmed hela landet uttalat sin mening i denna sak, hade väntat att få se regeringens förslag fotadt på helt andra grunder än som visat sig vara fallet. Om bränvinslagstiftningen ordnades efter K. M:ts förslag, blesve den hädanefter som hittills ett trätofrö, användbart och användt att sprida splittring bland ständerna. Enda utvägen att åstadkomma en minskning i bränvinskonsumtionen och derigenom en minskning af de olyckor och det elände som äro en följd af denna varas missbruk, är varans fördyrande genom en hög beskattning. Men då man vill söka tillvägabringa något sådant kan lätt förutses att äfven underslef kommer i fråga, och man mäste derföre vara beredd att kontrollera tillverkningen. Detta är möjligt endast vid några få stora fabriker. Detta vigtiga förhållande är alls icke vidrördt, och talaren ansåg det vara en ,betänklig brist, i den konel. propositionen. Talaren kunde ej undgå att fullkomligt ogilla förslagets grunder. Af flera skäl vore det ej rådligt att i allmänhet för mycket höja skatten på en gang. Denna fråga om beskattningen står dessutom i nära samband med den kongl. propositionen om statsverkets tillstand och behof, och måste derföre gemensamt med den tagas i öfvervägande. Af den sistnämnda propositionen visar sig att redan nu större skatter än som erfordrats blifvit upptagne. Förutom de af statskontoret till riksgildskontoret aslevererade 3,400, 000 rdr bko, föresinnes 700,000 rdr bko öfverskott på de till pehöfvandes undsättning i missvextår anslagne medel, och det visade sig således att redan nu blifvit sedan sista Statsregleringen upptaget icke mindre än 4, 100,000 rdr bko utöfver behofvet. Och dock föreslås än ytterligare en högre beskattning! Man är visserligen ense derom, att bränvinet bör högre beskattas och allmänna meningen har sådant påyrkat. Men allmänna meningen bifaller ej obetingadt och utan vilkor denna högre beskattning, ty penningarne dragas ifrån näringarne, som deraf förlamas och lida oberäknelig skada; den allmänna meningen väntar en motsvarande nedsättning i andra skatter. Näringarne kunna ej bära all den tunga som dem påläggas om dem ej lemnas sull frihet att sig utveckla, och talaren ville derföre ej nu vidare fullfölja sin granskning af beskattningsfrågorna i afvaktan på tull-lagstiftningen och andra atgärder, som komme att visa i hvad mån man vill lemna näringarne denna, för deras förmåga att bära skatter, erforderliga frihet. Man har sagt att bränvinsskatten vore tillfällig och derföre ej lämpade sig att anvisas såsom ersättning för andra skatter. Talaren var deremot öfvertygad att den komme att blifva lika säker som tullasgisterna; och för öfrigt regleras statsverket hvart tredje år; regeringen har alltid fått hvad hon behöft och intet skäl förefanns att icke detta äfven framdeles skulle blifva händelsen. Tager man åter i betraktande de ändamäl för hvilka de äskade anslagen begäras, så möter i första rummet försvarsverket, och på denna titel återkommer främst den flera gånger framlagda begäran om anslag till ett sappörkompani och en instruktionsbataljon. Hvad sappörer angår, så hafva ständerna redan tillförene uttalat den öfvertygelse, att sådane ej behöfvas, då våra soldater äro vana vid sådana arbeten som för dessa ifrägakomma och endast behöfva den ledning som lätt står till hands uti vår skickliga ingeniörkår. Anslaget till instruktionsbataljonen har ständerna redan flera gånger förut vägrat, och dock återkommer denna begäran! Det talas om för handen varande faror som föranleda till de mått och steg för hvilka anslagen äskas, och hvilka anslag stiga till ett belopp af 34 million att utgå under 3 å 4 är. Förhandenvarande faror torde illa mötas af anslag som utgå successive under loppet af en sådan tidrymd. Nödvändigare syntes vara att tänka på kommunikationernas förbättrande och dymedelst öka den allmänna välmågan, då vi nog blifva i stånd att försvara oss. Talaren hade visserligen ingenting emot att vapenförråderna kompletterades och att de vapenfabriker som finnas blifva bibehållne; men lämpligaste och bästa sättet att använda befintliga tillgångar blir i alla händelser kommunikationsanstalternas upphjelpande; jordbruket får deraf bästa fördelen, arbetsförtjeust erhålles, de föreslagna arbetshusen blifva obehösliga, näringarne ock den allmänna välmågan främjas, och en möjlighet beredes oss att sätta oss i jemnbredd med verldens öfriga folk. Regeringens förslag går deremot ut på att beta sönder, medlen på serskilda kommuner och en mängd isolerade företag, hvilket ostridligen är det allra sämsta. Man har slersaldiga exempel på huruledes allmänna anslag, som anvisas, ej komma till något nyttigt ändamål; de innestå länge orörda och da de slutligen, efter som de nu en gång äro beviljade, mäste användas, blifva de det mindre nyttigt. I regeringens förslag förekommer slutligen ej ett ord om beskattningen på försäljningen. Tvärtom har regeringen företagit sig att beräkna huru mycket bränvinet bör kosta, och synes derigenom hafva velat sran2. —