Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1853, sida 1

2. Mera än tolf år hade förflutit sedan hr dEsparons bortresa. Albert hade nyss fyllt sitt adertonde år; men i stället att uppmuntra slottet Blignieux och dess innevånare, hade denna födelsedag uppfyllt fru dEsparon med mörka betraktelser. Hon satt allena i stora salen, i detta ofantliga rum, som var nästan helt och hållet utan möbler och beklädd med brunt tyg; då och då vände hon sitt ansigte emot fönstret, från hvilket man hade utsigt till terrassen. Igenom de breda rutorna kunde man öfverse en del af detta på hvarje behag blottade landskap, som novemberdimman gjorde ännu mörkare, Alla föremål, hvilka omgåfvo fru dEsparon öfverensstämde sullkomligt med hennes tankar; ty hon genomgick just nu sina minnen och fann i dem ingenting annat än anledningar till pekymmer. Plötsligt afbröts hennes tankegång af en ungdomlig och vibrerande röst, som hördes utanför, åtföljd af ett muntert skällande. En lång, vacker yngling visade sig på yttersta ändan af terrassen, beledsagad af tyenne engelska hundar, hvilkas vilda hänryckning han hade mycket svårt att dämpa. Fru dEsparon ställde sig nu bakom en gardin och betraktade honom, ufan att sjelf blifva sedd, och hela hennes själ tycktes koncentrera sig i bennes ögon. Ack! hvarför fick icke Albert se henne nu? IIvarför gömde hon sig i de ögonblick, då hennes moderskärlek mäktigast strålade ur hennes blickar? Hennes son hade kanske endast behöft att möta en af dessa blickar för att lära känna hvilken skatt han ägde i henne, och huru mycket han hittills misstagit sig om hennes värde. Just i detta ögonblick inträdde en tjenare i salen med et bref, som postbudet nyss förut medfört. Fru (