Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1853, sida 1

kans omsång. Det, som hon gissat föregå i Alberts hjerta, tillät henne icke att hysa minsta tvifvel, om hvilket beslut han skulle satta, och detta gjorde herr dsparons bref ännu plågsammare för henne. Emellertid beherrskade hon sig sjelf till den grad, att hon icke på minsta sätt visade sin inre rörelse; hon framträdde till fönstret, öppnade det och sade till Ynglingen: — Kom upp till mig, Albert! Jag vill tala med dig. Albert lydde. . Båda tego några minuter; men fru dEsparon tyckte aldrig om att uppskjuta det, som ändå en gång nödvändigt måste göras, och derför började hon samtalet: — Albert! sade hon. Du är nu öfver aderton år gammal, och har dock ännu aldrig varit öfver Blignieuxis gränsor. — Har jag någonsin beklagat mig deröfver? svarade han mildt. — Nej, och derför tackar jag dig! Men denna undergifvenhet för ditt öde, får icke förorsaka dig alltför mycken smärta. Om nåoan af oss skall visa sig uppollrande, så är det åtminstone icke du! Albert betraktade sin moder noga, liksom ville han i hennes ansigte läsa betydelsen af hennes ord. Hon fortfor: — Jag kan mycket väl inse, att det lif, som du här förer, mätte vara sorgligt nog; mitt sällskap kan just icke vara något nöje för dig. Du har hyarken jämnåriga kamrater eller nöjen, hvilka passa för din ålder ... med undantag af Jagten; och den inger mig fruktan, fastän jag aldrig sagt dig det förut. — Men hvarför har ni icke sagt mig det?