Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1853, sida 1

—— —— —————————— dEsparon behöfde blott kasta en enda blick derpå, för att se, att det var ifrån hennes man — han begärde deri att få Albert till sig. — Det är, tillade han, hvarken en befallning celler en begäran, utan endast en bön, som jag ställer till er; hvad jag framför allt önskar är, att Albert icke kommer till mig, utan att han sjelf frivilligt beslutat Sig dertill. Jag vill hellre försaka hans sällskap än ålägga honom det ringaste tvång. Och lik en menniska, som tror att han fullkomligt gjort sin skyldighet, och att det endast återstår honom att kasta ett par blommor på den graf, som innesluler längesedan förflutna tilldragelser, slutade han sitt bref på följande sätt: . — Och nu, farväl, min fru! Jag måste utbedja mig ert öfverseende med detta bref och med den känsla, som dikterat det. Jag har endast och allenast våI gat, att hos er återkalla minnet af mig, emedan jag dömt er efter mig sjelf och trott, att det bittra i detta minne nu försvunnit. — Må vi förlåta hyarandra! Tiden och det långa afståndet, som äro så sorgliga för dem, hviika älska hvarandra, äro deremot så välgörande och tröstrika för dem, hvilka icke kunna lära Sig att förstå hvarandra; de såstadkomma visserligen Iynkor i pannan, men läka på samma gång de dinga, ste sar, de utpläna de ömmare känslorna, men ocksa bitterhet och agg! Låtom oss således vara vänner, på det att jag, när jag omfamnar Albert, må kunna säga till mig sjelf, att hans moder, vid tanken på mig, hvarken känner smärta eller hat, och att hon hvarken förbannar den dag, då jag lärde känna henne, eller den, då jag öfvergaf henne. Fru dEsparon läste detta bref tyenne gånger, liksom ville hon noga öfverväga hvarje sats, hvarje ord deri. Men den hastiga och klara blick, som vanan att lida gifver, mätte hon i ett ögonblick den nya olyc