Sdttå l0TKIATIngar al Czaren och slav 17011 förre har öppet och högtidligt förklarat att han besätter och behåller Donaufurstendömena såsom en pant, tills Turkiet uppfyller hans sordringar. Den senare har lika öppet och högtidligt förklarat, alt ingen förlikning ens kan komma i fråga, innan Ryssarne utrymt dessa delar af turkiska riket. Ånnu flera svårigheter skulle kunna anföras, som ställa sig i vägen för tillvägabringandet af en förlikning emellan de krigförande makterna. Men om nu freds mäklarne icke kunna öfvervinna de i vägen trädande svårigheterna, hvad skola de då taga sig till? Månne de skola med tjenliga medel aftvinga de krigförande makterna deras samtycke till deras förlikningsprojekt? Är detta meningen, så får man ju ändå krig, fastän det ju endast föres för bevarandet af freden! Vi tro dock icke, allvarsamt täladt, att det kommer derhan, ty icke sträcker sig Preussens, och ännu mindre Österrikes enighet med de begge vestra makterna så långt, att de förena sina vapen med dessas emot Ryssland, och å andra sidan är det lika litet troligt, att de begge vestra makterna skola låta förmå sig till att vända sina vapen emot sin bundsförvandt och skyddsling Turkiet, i fall detta icke anser sig kunna ingå på de vilkor som blifva föreslagna. För öfrigt synes af de ofvan meddelade underrättelserna, som om på sin höjd grunderna för ett blifvande fredsslut blifvit utkastade, men icke något ordentligt fredsförslag uppgjordt. Om detta skulle väl först underhandlas på den projekterade fredskongressen, för hvilken dock hvarken tid eller rum ännu äro beramade. Det torde alltså ännu, vid blotta underrättelsen om de fyra stormakternas enighet att ånyo försöka sin lycka och skicklighet som fredsmäklare, vara allt för tidigt att anse freden emellan Turkiet och Ryssland såsom redan gifven. Man grundar äfven fredsförhoppningar på det tal, som den nye franske ambassadören i Konstantinopel, vid sin första audiens hos sultanen, hållit till denne monark. Såsom detta tal blifvit återgifvet i franska tidningar lyder det ungefärligen sålunda: , Frankrike är Turkiets äldsta egentligaste bundsförvandt. Dess uppriktighet är upphöjd öfver hvarje tvifvel. Frankrike hyser icke den ringaste fruktan för kriget. Troget andan af den sändning, som personligen blifvit uppenbarad genom kejsar Napoleon, vill Frankrike freden, men det vill en varaktig, rättvis och ärofull fred för sig och sina bundsförvandtar. För att vinna detta mål, har H. M. kejsar Napoleon i endrägt med sin mäktiga bundsforvandt, drottningen af Storbritanien, assändt sin flotta till Orienten. I förlitande på St. Petersburger-kabinettets upprepade försäkringar, hoppas han ännu att de misshälligheter som utbrutit emellan den höga Porten och ryska hofvet, skulle kunna biläggas; dessa öfvergående misshälligheter skola, alldenstund de klart uppstäldt frågan om Turkiets integritet, blott bidraga dertill att befästa dess för hela Europa så dyrbara och för verldsfredens upprätthållande så nödvändiga oafhängighet. H. M. sultanen kan räkna derpå, att H. M. kejsar Napoleon, som så väl begriper Frankrikes behof, känslor och värdighet, skall lemna H. M. sultanen sitt bistånd, och då jag afgifver denna försäkran anser jag mig för en trogen tolk af min kejsares vilja., Såsom läsaren torde finna, lämpar sig detta tal lika väl för en krigisk som för en fredlig utläggning. Man kunde ju ej eller vänta, att en diplomat vid en offentlig audiens, der vigt lägges vid bvarje ord han yttrar, skulle uttala sig tydligare. Sultanen svarade på detta tal som följer Liksom alltid, skall jag äfven i den nuvarande brytningen räkna på min gamla bundssorvandt Frankrikes moraliska och materiella understöd. Frankrike äfvensom det öfriga Europa har rätt att vilja freden. Jag å min sida vill den äfven, dock blott så till vida, ott hvarken mina suveränitetsrättigheter eller Turkiets oafhängigheter deraf lider något förfång. För närvarande är en förlikning omöjlig, så framt icke Ryssland helt och hållet afstår från sina fordringar och Donausurstendömena genast fullkomligt utrymmas. Sultanens svar, heter det i Triest. 2eit. är det trogna uttrycket af solkopinionen. Turkarnes enthusiasm och sosterlandskänsla stegras hvarje dag. Penningeinsamlingar till förmån för statskassan hafva börjat i hela landet. Hufvudstaden lemnar ensamt för sin del 150 mill. piaster i srivilliga bidrag till härens underhåll. En tredjedel af de högre embetsmänners löner har af regeringen med vederbörande löntagares eget fullkomliga bifall indragits till statskassan. Beträffande de nya trupputskrifningarne berättas från Asien af opartiska iakttagare att den musulmanska befolkningen med största ifver i massa infinner sig på de olika mötesplatsarne. I Wanderer berättas från Konstantinopel under d. 24 Nov. att efter den högtidliga audiens, som Baraguay dHilliers haft hos sultanen, lord Redclisle fordrat en lika hedersbevisning, hvilken äfven blef honom till del. Han presenterade för storherren ett större antal officerare af engelska flottan, men höll tillika ett mycket uppbyggligt tal öfver fredens välsignelser. Samme statsman, som förr eggade Turkiet till kriget, heter det vidare, talade nu för freden och åberopade sig en egenhändig sbeisvelse från drottning Victori., Ivu lan tillochmed säges hafva visat sultanen. Sulta—