Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1853, sida 2

bestämd princip. Huruvida denna princip är rigtig, är en sak som kan blifva underkastad olika meningsyttringar. En tidning, Jönköpingsbladet, har redan uppträdt deremot, med ogillande af centralisationsgrundsatsen för jernvågsanläggningar i vårt land. För vår ringa del kunna vi ej obetingadt dela denna Jönköpingsbladets åsigt. Förhållandet är verkligen, att i de länder, t. ex. Frankrike, hvarest jernvägarne blifvit anlagda af enskilta bolag, hafva dessa bildat sig till en stat i staten, som framkallat stora och grundade klagomål, genom den förtryckande makt de erhållit öfver sjelfva pulsådern för ett lands industri och rörelse, nemligen kommunikationsvasendet. Oaktadt vi sör ingen del äro vänner af centralisationen i någon rigtning. och varmt nitalska för den kommunala friheten och sjelfyerksamheten, torde dock, såsom regeringen äfven framställt saken, de stora stamlinierna för ett jernvägssystem böra betraktas såsom allmän, h. e. stalsangelägenhet, och såsom sådan utföras. Vare detta nog sagdt tillsvidare, blott för att om möjligt, i någon mån, förekomma, det man icke måtte alltför hastigt fatta en motvillig opinion mot regeringens förslag i denna del. Deremot kan man, utan tvekan, genast bryta stafven öfver regeringens proposition i skattesorenklingsfrågan. Man finner i denna proposition huru reg:n just bibehållit de persedlar, hvilka enligt all erfarenhet säkrast komma att i värde stiga, hvadan skattejordens bördor skola framgent såsom hittills blifva alltmer lunga; i st. s. att man borde göra allt för deras lättande. Regeringens förslag innebär således en tydlig skatteförhöjning, såsom ock Skaraborgs läns deputerade, hörda i ämnet, yttrade. Detta är klart deraf att, under det de små persedelräntorna, hvilka man vill förvandla till större persedlar, stå i markegångstaxorna i ständigt oförändradt värde, så hafva deremot de större persedlarne, smör, spannmål och hö, o. s. v. oupphörligt stigit, hvadan småpersedlarnes förvandling i dessa persedlar nödvändigt innebär en förhöjning af beskattningen. Då nu Regeringen, tydligen par depit, förklarat, att Upsalaoch Skaraborgslän, som uttalat sig för antingen alla persedlars förvandling i penningar eller ock bibehållandet af det gamla, skulle icke hugnas med någon förändring alls, så har detta onådsbevis uppenbarligen ländt de båda länen till vinst, emedan de undgå ofvannämnda, af propositionen härflytande skatteförhöjning. Hvad artikeln dagsverken angår, hvilka Regeringen för vissa län bibehållit, oaktadt alla län uttalat sig deremot, så har visserligen kammarkollegium uppgifvit att denna artikel under många år ej undergått någon märklig förändring i värde; men säkert är att med en stigande industri den det måste göra, och det icke i obetydlig grad, ty efter alla tecken skola dagspenningarne inom få år vara minst fördubblade. En sådan förhöjning är redan å vissa orter i full gång, hvilket bevisas af Kon. Bes. H:s i Götheborgs och Bohuslän ämbetsberättelse, som afgass förlidet år, der det uppgifves att markegångspriset å mansdagsverken inom detta län, under åren 1826—1850, stigit från 21 sk. 4 rst till 31 sk. 6 rst, alltså på 24 år 50 proc. Det är således lätt att inse huru af dagsverkenas bibehållande såsom skattepersedel en högsta betänklig förhöjning i kronoskattejordens beskattning måste blifva en följd. Regeringens proposition i denna fråga, likasom hela dess beteende i allt hvad denna vigtiga sak rörer, är något så oefterrättligt, att vi helst undvika att bedömma den, för att ej göra oss förfallne till några alltför starka uttryck, hvilka dock allena kunna rätt karakterisera sådana handlingar.