Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1853, sida 1

Albert. En novell. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 288). Fru dIisparon, för hvilken verldens omdömen voro mycket likeiltis2, och som sällan umgicks med sitt husfolk, hade uteslutande egnat sig åt Alberts uppfostran; men tillochmed här väntade henne en smärta, för hvilken hon var mera emott: iglig än för någon annan, och som måhända var plågsammare för henne än för alla andra. Det skulle tyckas, att Albert, som nästan beständiot var ensam med sin moder, som aldrig lemnade henne, och som var hennes enda glädje, blott skulle kunna komma att älska henne, samt att emellan dem skulle knytas ett af de band, hvilka sorena två själar till en, två varelser till en. Men detta var ingalunda fallet. Albert hade ända ifrån sin spädaste ålder varit en af de utvalde, som Gud i sin allgodhet stundom låter förena tvenne naturer, likasom han tillåter de träd, dem stormen uppryckt och kullkastat, att pånyttfödas genom friskare och skönare skott, hvilka framspira ur deras rötter. Han liknade på en gång sin moder och Octavian; han hade den enas redliga och rättrådiga tänkesätt och den andres fina och poetiska organisation. Olyckligtvis var den uppfostran, hans moder gaf honom, likasom fru dEsparons kärlek, mera sträng än tilldragande, mera allvarlig än öm. Grefvinnan var med rätta intagen emot andens villfa