NdII IIOCR SCIIIIIMAIAP om det ock ager sin giltighet att förtäringen betingar tillverkningen, så är det likväl äfven obestridligt, att tillverkningen betingar förtaringen. Der en vara ej finnes att tillgå, der kan den ej förbrukas. Der den finnes i mindre mått och till högre priser, der förtäres den mindre än då den finnes till öfverflöd. Att fördyra branvinet skall alltså ovillkorligen sörminska dess förtäring. Det må meagunvas, alt detta sätt att förminska förtäringen är konstladt, och att det vore bättre att detta vunnes på moralisk väg. Men man bör -det ena göra och det andra icke läta.Liksom man hos barnet icke blott inplantar dygdens bud, utan äfven undanrödjer de alltför svåra frestelserna att bryta deremot, så måste man, så vidt möjligt, befria den svage suparen från den försöriska bränvinsflaskans åsyn. Detta vinnes, åtminstone i någon mån, derigenom att möjligheten till dess fyllande för honom försvåras. De må äfven medgifvas, att beskattningen på tillverkningen och försäljningen är ett konstladt medel till bränvinets fördyrande; men man känner likväl intet bättre, och den at beskattningen inflytande inkomsten kan blifva af stor nytta både för landet, kommunerna och de enskilte n.b. om den rätt användes. Det måste slutligen äfven medgifvas, att beskattningens utförande kräfver en stark kontroll, men då det blifvit möjligt att åstadkomma en sådan i andra länder, såsom England, Danmark och särdeles Norge, som har ännu större obygder 2 än Sverge, så borde det väl äfven blifva möjligt här. Att detta emellertid ej kan blifva möjligt, så länge vi hafva en s. k. -husbehoss,bränning, inser en hvar. Saken blir outförbar med mindre de tusende små pannorna förvandlas, såsom i Norge, till några få större fabriker, för hvilka särskilta uppsyningsmän kunna hållas; men åstadkommandet af ett sådont sabriksvåsen låter sig på någorlunda naturlig väg ej göra, med mindre beskattningen läggas lika för hvarje tillverkad kanna bränvin, då de små brännerierna, urståndsatta att konkurrera med fabriken, måste af sig sjelfva upphöra. Så ungefär hafva de räsonnerat, som med estertanka understödt de till Regeringen ingisna petitionerna i bränvinsfrågan. Emellertid hade regeringen, såsom man af det föregående kan finna, ingen lätt uppgift att lösa. Det fordrades här om någonsin säker blick att uppfatta förhållandena och statsmannainsigter, att ordna dem, ehuru visserligen detta bordt för våra statsmän vara lättare, då de hade främmande länders erfarenhet och speciellt den Norrska bränvinslagstiftningen, att gå efter. Huru har nu vår regering öfvervunnit dessa svårigheter? hvilka statsmannaåsigter har den utvecklat? huru den har den besvarat nationens spända väntan på dess mellankomst i denna högvigtiga sak? Låtom oss granska dess proposition! — Propositionen innehåller först en inskränkning af branningstiden till en början till 3 och sederI mera till 2 månader om året. Omtankan har gått så långt, att hon här sasstallt t. o. m. bestämda månader, en om hösten, November månad, eller, sör den som det vill, frän den 15 Okt. — 15 Nov., för tillgodogörande (2) af potatesskörden, och en om våren, April månad, för lindrande af möjligen uppkommande soderbrist, innan kreaturen kunna på bete utslappas-. Under de två öfvergångsåren, då 3 månader äro tillåtna, utgör vårterminen tiden från 15 Mars till I Maj, och höstterminen, efter tillverkarens val, antingen fr. d. 1 Nov. till 15 Dec. eller fr. 15 Okt. till I Dec, Här möter genast den origtigheten, att regeringen stadgat en lika tid för hela riket, hvilket i ett land med Sverges utsträckning från polen till långt in i tempererade zonen, är orimligt; en omständighet, som måste anmärkas vid en mängd allmänna författningar, säsom stängselförfattningen m. m. Om det nu är meningen att bränvinsbränningen skall utgöra en lättnad i afseende å foderbristen, så är det klart att förhållandet i detta hänseende är väsentligen olika i norra, mellersta och södra Sverge. Det samma gäller äfven, om ock i mindre mån, potatesens tillpodogörande, om hösten — Branningstidens inskränkning till 3 a 2 månader torde vara ett sätt att minska tillverkningen; ehuru vi ej tro oss om att bedömma dess lämplighet. I Norge är bränvinsbränningen endast förbjuden under tiden från d. 15 April till d. 15 Okt.; är således tillåten under 6 månader om året.