Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1853, sida 3

Styckegods. Lifvet en konstresa. Huru? hvarthän? hvarmed hvarigenom och hvarför reser man nu för tiden? (Humoristisk föreläsning.) Ni torde kanske förundra eder, mina värdaste åhörare och åhörarinnor, huru man kan komma på den tanken, att väcka uppmärksamheten på resor hos en publik, den man så länge som möjligt önskar qvarhålla; men emedan det är troligt, att edra tankar under denna förelåsning komma att vara stadda på resor, så har jag också gifvit mina samma riktning, för att måhända på detta sätt komma edra till mötes. Huru man reser, är dock en ganska vigtig lifsfråga; ty att resa väl och lefva godt, är ju ingenting annat, än att sörja för sin välgång eller för sin vålfård. I allmänhet är menniskan bestämd till äfventyr; ty utan fara blir intet stort uträttadt. Ett gammalt ordspråk säger visserligen : Ofverallt är bra, men hemma är bäst; men den som i vår tid icke är hemma öfverallt, har ingenstädes bäst. Af ju mera främmande art vi äro, desto artigare och behagligare synas vi för folk i allmänhet, och den som alltid tänker på hemmet, han är icke långt kommen, d. v. s. honom är det icke stort bevändt med. I sjelfva verket är menniskan alltid på resor; ty sjelfva lifvet är en resa, födelsen är en jordafärd och döden en himmelsfärd. Barnsängsqvinnans rum är en gästgilvarestuga, eller kanske rättare en tullstation, dopattesten ett pass och en anvisning på en plats, som man ofta maste ombyta. Med det första skriket af förskräckelse eller öfverraskning betalar jordsonen tull för öfvervigten af allehanda bagage, som man släpar med sig på resan genom lifvet, ända till slagbommen för det bradhus, der lifvets tull skall betalas. Grafstenen är för de inpasserade ett uppehållskort för värdshuset gröna kullen, der ingen bädd är för hård, ingen kost för dålig, och der värden icke pungslår sina gäster vid räkningens uppgörande. Låtom oss nu betrakta lifyets breda landsväg och huru de resande färdas fram på korsoch villovägar, huru de afpassa sin färd efter sällskap, lägenhet, tid och våderlek, samt komma mer och mindre fort. För den lycklige är lifvet en lustresa, för de olycklige skulle man kunna kalla det en tårresa, icke just derför, att de gerna derunder taga sig en tår, utan derför att de merändels göra denna resa under tårar. De pröfva det rågade måttet af äkta tårar (Lacryma), pressade i lidandets kalk, och alltid vuxna, likasom de ungerska vinerna, ur en bitter rot. De rike resa för alt förströ Sig, de fattige för att hemla sig något. Afsiekomne söka, likasom Wienarne, endast — restauration. Galdenåärer resa till underjorden, emedan inga björnar komma till helvetet; filosofer och baktalare jaga efter skatter, lycksökare efter fruntimmer, hvarvid så väl de förre som de senare skjuta — mängen bom. Låkare göra kommissionsresor för firman henkus S C.0. Swuselare och Engelsman resa öfver alla granSer, för att henomsfyra sitt gods. . Konstnärer företaga diplomatiska resor om de äro skickade eller hafva någon kallelse. ij Handelsresor företagas oftast till vatten och ga ofta liksom snon i vatten ; men köpmännen frukta ej för svindel i hvirfveln, till dess de lida skeppsbrott. Jernvägs-spekulationerna sträcka sig vift ut, men ingen kommer dervid fortare i väg, än aktie-egarne, hvilka beträda en lp-ban, på hvilken hvarken posthästar eller borgenärer kunna uyphinna dem. Mången ogift man slår kedje-broar och gör kors-tåg till det förlofvade landet. Sprättar med lorgnetter göra inspeklions resor på damernas ansigten och draga derjemte ut på eröfringar. Gamla mör företaga upp