lTit: 218 barn! Hvad bryr jag mig om ditt syle? Hvar är Carl? Hon: Han sitter derborta i apeln. Jag: Ja det behösde man väl knappt fråga efter. Här tycks se smakligt ut rundt omkring. Pil: Jo-o! Na-a herr prof.! Det är inte frukten som han letar efter, det kan jag Gudi lof ej skylla mina barn för. Det är helt andra upptåg han har för sig och för hvilka han jemte denna lilla näbban glömma alla sysslor och ligga i hagen från morgon till qväll. Men sanningen att säga så har jag ej mycket reda på hvad de göra här. Han pratar väl stundom om både ditt och datt, men jag har annat att tänka på än att lyssna till sådant der barnpjoller. Hvad gör du der uppe Calle? Kom på stunden ned och hälsa på de främmande. Jag: Jaså min gosse, det är du som förstår dig på malens förvandlingar. Nåväl! Då jag kommer hem skall jag sända dig en buk, som säkert skall behaga dig. Hvad gjorde du i äppleträdet? Carl Då jag var uppe och ansade om min starholk, flög en uggla ut ifrån det der hålet i apeln. Som herrn vet så är ugglan endast i rörelse om natten, då hon bortsnappar en mängd råttor, som, om ugglan och hennes ge likar ej funnos, till den grad skulle föröka sig, att de slutligen blefvo skadliga för åkrarna. Jag förmodar att hon dagligen hvilar i denna ihåliga apel, och att hon måtte få detta sitt utvalda herrberge så mycket tresligare, har jag nu, medan hon är borta, rensat ut alla stickor och orenlighet, som fanns i hålet; tillsmetat sprickan i trädet med lera och dertill fastnubbat en liten brädlapp ofvanför hålet, att det ej må regna in på den stackars ugglan. Skogman: Hvad du är ömsint mot dina ugglor. Carl: Ja hvarför skulle jag ej vara det? då hon gör så mycket godt, och efter hvad jag funnit alldeles icke något ondt. Nåväl, om hon ock tillfälligtvis helsar på mitt dufslag någon gång, så är det ju en bagatell. Hon förtjenar fullt ut en och annan dufva i mellanåt, derför att hon håller fars åkrar rena för råttor. Ja, om han blott ville tro mig, så skulle han gerna tillåta mina dusvor föröka sig, så att jag ej skulle sakna dem ugglan tar. Landtgren: År du rädd för att hon skall få snufva, eftersom du vill skydda henne mot drag och väta? Carl: Om hon ock ej skulle få snufva alldenstund hon ej är vand vid så godt, så är det lika fullt min öfvertygelse, att man bör göra henne så godt man kan, då hon gör oss så mycket. I alla sall tror jag, att om man har förmåga eller råd att laga sin koja, så gör man heldre det än ligger i drag och regn. Pil: Hysch! min kära Calle, du borde veta alt ej svara prosten sisåder näsvist som du plär utfara mot mig, då jag någon gång lexar upp dig för dina galenskaper. Jag: Men hur var det; du talte om starholk. ÅÄr det den der stocken, som hänger deruppe i trädet? Hvad har du för dig med den? Carl: Ja just den! Joo, då jag kör på åkrarna för far när han plöjer har jag sett att starar, kråkor, kajor och särdeles en slags kråkor som ej hafva några fjädrar kring näbben följa efter i fårorna och uppäta sniglar och maskar af alla slag, så fort de hinna. De der underliga kråkorna uppehålla sig endast en kort tid här och kajorna ha ju helt och hållet försvunnit, sedan prosten lät fördrifva de rara djuren från kyrkan. Men några starar ha alltid funnits här och haft sina bo i några ihåliga träd nere i skogsdungen. För att försöka om det ej vore möjligt att få dem att föröka sig, forsardigade jag åtskilliga sådana der holkar. Stararna hafva rigtigt begagngt dem, så att här nu ej är så ondt efter det slags foglar. Kom här ned i hagen, så skall jag visa mina holkar. I de der små bygga talgoxar och inga äro så flitiga som de att bortplocka de besynnerliga maskägg som vissa mal lägga omkring tradqvistarne. Ingen kan komma bättre till än de, ty de kunna sitta i hvad ställning som helst på qvisten, ja de kunna till och med hålla sig fast på sjelfva tradstammen. I den der bolken bodde i år en liten fogel, som är ändå skickligare i det sistnämnda hänseendet; ty han springer så lätt som en ekorre uppför både stammar och grenar. Han söker väl ock oftor ägg och maskar kan jag tro, men ännn har jag ei kunnat träna .