Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1853, sida 1

I det ögonblick, då min berättelse börjar, tycktes all lycka och glädje redan för många år sedan hafva öfvergifvit detta slott. Blignieux tillhörde grefve Octavian dEsparon, som för länge sedan lemnat det och låtit sin hustru och sin son stanna qvar i slottet. Om de enskilta omständigheterna vid denna skiljsmessa, som föregått efter en i godo gjord öfverenskommelse, visste man föga eller intet; de gamla murarna hade troget bevarat hemligheten. Redan säsom mycket ung hade Octavian dEsparon vid sina föräldrars död sett sig i tillfälle att som enväldig herre efter behag göra och låta öfver en betydlig förmögenhet. Han hade blifvit uppfostrad i Paris under de på enthusiasm så rika är, hvilka utmärkte revolutionens andra period, och hade derefter återkommit till sin provins med en mängd af dessa obestämda, hänryckande idder, hvilka, i synnerhet när de färgas af ungdomens strålglans, utgöra en hel inbillad verld, som är mycket mera förförisk än den verkliga, Af sitt lit hade han således endast uppfattat den romantiska sidan; han var utrustad med drömmar i stället för verksamhet, med känslor i stället för fasta grundsatser, det var allt, hvad han förde med sig, då han inträdde i lifvet, i hvilket de mest obekanta striderna ingalunda alltid äro de minst ärofulla, och i hvilket de minst framstående dygderna stundom äro de skönaste. I det Octavian följde ett af dessa flyktiga infall, hvilka äro egendomliga för lättrörliga karakter, och hvilka stundom i samma ögonblick drifva dem ifrån den ena ytterligheten till den andra, nade han, i en ålder af tjugofyra år, trott Sig kunna verkliggöra eller glömma sina ungdomsdrömmar, derigenom att han gifte sig; han ingick derför en förening med fröken Marceline de Gureuil, som var dotter till en rik godsägare, hvars egendomar lago i granskapet af Grenoble. Frö