Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1853, sida 1

Detta äktenskap blef icke lyckligt; ester några månaders sörlopp började Octavian känna de första symptomerna till den sjukliga sinnesbeskaslenhet, som bemäktigar sig menniskor, hvilka äro begåäfvade med en mycket liflig inbillningskrast, då de se sig nödsakade att uppdraga ett förut bestämdt lifs oföränderliga linier, i stället för den strålande och på omvexlingar rika horisont, som deras inbillningskraft utmålat för dem. I början var det blott cn viss oro, som dref honom, ett visst behof att hängifva sig åt drömmerier, en underbar trängtan efter att gifva de tankar, hvilka upprörde hans själ, lif och form i den verkliga verlden. Octavian hade icke förlorat den just vid denna tid så märkvärdiga poetiska rörelsen ur sigte; under någon tid hade han slutit sig till den, och då han nu såg sig aflägsnad från Paris, och ansåg sig dömd att för alltid framlefva sina dagar i overksamhet och utan att blifva bemärkt, kände han ett visst missnöje deröfver, som väl ännu ej beröfvade honom hans själslugn, men som redan liknade ledsnad. När han tänkte på någon utsigt att blifva berömd, som han öfvergifvit, sade han väl, för att trösta sig, till sig sjelf, att man ingalunda är besegrad, när man alldeles icke deltagit i striden, och att han, om han sortsarit att vara fri och sin egen herre, lätt skulle kunnat förvärfva sig en plats i samtidens litteratur; men ju mera hans egenkärlek vande sig vid denna, idge, desto mera led han af att se sig nödsakod att låta det, som han sjelf kunnat göra till verklighet, bero af blotta gissningar. : Om hr dEsparons maka hade kunnat göra sig fullkomligt bekant med den fara, som dessa symptomer kundemediöra, vch bekämpa dem, så skulle hon harva varit en klarsynt och högt begåfvad qvinna; om hon också icke hyste någon verklig passion för honom, borde hon hafva låtsat, som om hon hyst en sådan;