Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1853, sida 1

— — ———— ken de Gureuil var knappt sjutton år gammal, och allt hvad man visste om henne var, att hon var vacker. allvarsam och from. Hennes fader skänkte Octavian dEsparon hennes hand utan att hysa ringaste fruktan; den unge mannens poetiska böjelser hade bevarat honom för det som innebyggarne i provinserna kalla dårskaper, och den gamle adelsmannen, som blisuppfostrad i sin tids idger hade icke den aslägsnaste aning om, hvilken fara just sådana karakterer kunna medföra. Marceleine hade hlifvit strängt uppfostrad och var ett mönster för en dotter, det kunde således icke komma i fråga, att hon skulle gifva någon annan företräde, och hon hade skänkt sin hand åt den man, som herr de Gureuil valt åt henne, utan att tänka sig den möjligheten, att hon kunde komma att tanka på någon annan. Emellertid bodde helt nära fröken de Gureuil en ung man, som icke kunnat undgå att fatta en djup känsla för henne, — en känsla, som han dock icke yppade för någon. Georg de Charsey var tredje sonen af en talrik familj och visste, att han såväl i följd af nödvändighetens tunga lag, som i följd af sin egen båg var bestämd för militärståndet; då han tagit i betraktande, hvilken skillnad det var emellan Marcelines och hans egen ställning i lifvet, hade han ansett det för en därskap att trakta efter hennes hand. Derför hade han ock noga i sitt hjertas innersta doldt en böjelse, öfver hvilken det stränga förnuftet bröt stafven, och han hade förstätt att bevara sin hemlighet så väl, att ingen gissat den. Georg var en af dem, hvilka tro, att det gifves känslor, hvilka man vanhelgar derigenom, att man låter andra kasta en blick på dem. Så snart hans ålder och kunskaper tilläto det, hade han derför blifvit soldat, och han låg redan i garnison, då han fick veta, att fröken de Gureuil gift sig med Octavian dEsparon.