in till staden. Jag hade ämnat att antingen sälja eller ock skänka dem till museum, hvarest de ha allt sådant der besynnerligt. (Ja Gud vet hvad detta skall tjena till invände Pill. Men under vägen mötte jag Pils Carl, som kom ifrån staden, och som jag alltid hållit af den pojken, skulle jag i förbigående berätta för honem om och förevisa mitt märkvärdiga fynd. Jag blef ej litet flat då han sade mig att det endast var ägg af ett mal och att om de fått vara i fred så hade der blifvit en mask af hvarje ägg, just sådana maskar som aflöfva träden. Då Carl är en så slug Pojke och dessutom tillade att han hade både ägg och maskar hemma i en nafverdosa, för han ville se hvad der till slut blef af dem, kastade jag bort skräpet och föresatte mig att vid hemkomsten bortplocka hvart enda sådant maskbo. Jag böll ord, och sanningen att säga voro både jag och de mina sysselsatta, sålänge vi kunde komma åt för de utsprickande löfven, att med slöa knifvar och borstar afskilja dessa tusen — ja milliontals ägg, dem vi med tillhjelp al stegar uppsökte på träden. Masken har visserligen i år varit svår i min trädgård det oaktadt, hvilket skall synas om Prof. är så god och gör mig ett besök; men lesver jag till hösten, skall jag fortsätta med mitt utrotningskrig och hålla på tills jag blir dem qvitt. Landtgren: Tack skall du ha för detta meddelande min käre Rosengren, ty jag trodde sannerligen att masken gick från marken upp i tråden. Ått den hvite sommarsogeln lägger sina ägg på kål och att de maskar som förstöra denna planta framkomma ur dessa ägg, det har länge varit mig bekant. Derför har jag gjort allt för att döda sjelfva fjärilen inI nan den fått lägga sina ägg. Ja, min son Jani ne har i detta mördande uppnått en sådan skicklighet, att han med sin piska kan döda fjärilen utan att det minsta skada plantan — ja stundom träffar han honom till och med under flygten; men jag kan ej säga att detta haft den väntade följden, utan tvärt om har här varit mera mask på min kål i år än i I fjol. Jag kan snart ej förklara dessa motgångar genom något annat än att vi måtte hafva ådragit oss Guds misshag i alltför hög grad och att han derför i sin vrede straffar oss. Jag: Inte så herr prost! Gud, som är sjelfva visheten och godheten, kan ej vredgas och långt mindre straffa. Denna visa är lika så falsk som den är gammal. Enligt min tanka straffar det onda sig sjelf, likasom det goda belönar sig sjelf. Eller med andra ord: vi äro sjelfva skull till det onda såväl som till det goda som drabbar oss, och hafva följaktligen ej orsak att klaga. Det kan endast vara brist på sann upplysning, som vållar att man så gerna vill betrakta förhållandena i lifvet från den der sidan. Men jag tillstår att naturens eller rättare andens, det verkliga lifvets i naturen således Guds vägar äro underbara, och jag har redan fått veta mer än jag kan utreda och förklara. Det torde väl ett annat år bli bättre såväl med det ena som med det andra blott man har tålamod. viljen J nu derför som jag, så skola vi gå ner och se på Rosengrens planteringar, hemma hos sig. Sällskapet tog nu vägen förbi kyrkan för att mellan åkrarna på en genväg framkomma till trädgårdsmästarens anläggningar. Hvad är det för hål, som jag ser deruppe på tornet? frågade jag. Jo, svarade prosten, det är ock märken efter odjurs härjningar. Man kan väl ej kalla sådana makter visa och goda, som ej ens låta Guds hus vara i fred?! Förhållandet är att några hackspettar, så kallade Gröngölingar, fått det så att säga infallet, att söka sig en bostad i det vackra och dertill nya trätornet. Med sina näbbar hafva de öppnat dessa hål midt på väggen och sedan derinom tillredt sitt bo. Om de ändå läto sig nöja med hvad de verkligen behöfde, då hade man ej så mycket att deremot invända, men jag har förnummit att de för hvart år öppna nya hål och dertill långt slera än de behöfva och begagna. Flera gånger har jag låtit reparera dessa bristsalligheter, men då afven detta ej ville hjelpa anmodade jag Skogman att utrota våldsverkarna. Han har nedlaggt åtskilliga sådana soglar och icke desto mindre linner jag nu till min stora ledsnad att de återigen varit framme och ådragit församlingen ytterligare utgifter för detta ofog. En mängd kajor och starar hafva äfven under flera år hållit till i tornet och under kyrk