Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1853, sida 2

gick med upplystad panna, och söraktligt betraktade hans eljest under lugg tittande ögon mängden, i det han med ljudelig stämma sjöng: Ni ä då just ett riktigt pack, Som lyssnar efter Deichmans snack! en smädevisa, som han sjelf skrifvit, och som började på detta vackra sätt. Magistern, som i början känt sig nagot besvärad af att visa sig offentligen i en så illaklädande kostym som bojor, blef dock snart, uppmuntrad af sin olyckskamrat, litet modigare, och nu, då han anlände till Grönland, var han nästan likaså fräck som denne; han betraktade folkhopen genom sina stora med hornbågar försedda glasögon, och när han såg något bekant ansigte, ansåg han det vara bäst passande att visa sig såsom martyr för sin fosterlandskärlek, och ropade då så högt, att alla de kringstäende kunde höra det: ÅBedjen till himlen, att den måtte bevara konungen för alla hans hemliga fiender. Midt under ett sådant utrop förstummades han plötsligt, och orsaken dertill var den, att en soldat med gevärskolfven gifvit honom en känbar påminnelse om att vara tyst, emedan ett kungligt ekipage kom körande. Hastigt gjorde soldaterna halt och ställde fångarne emellan sig, hvarpå de, efter den tidens sed, skyldrade gevär för den kungliga vagnen, under det att alla de närvarande, sångarne inberäknade, blottade sina hufvuden. . Hvem satt då i detta ekipage? Det var den af magistern så djupt hatade biskop Deichman. Tidist på morgonen hade han varit på Slottet och aflagt sin afskedsaudiens hos konungen och drottningen, hvilka båda i de varmaste ordalag försäkrat honom sin nåd, och Fredrik hade befallt att en af hans vagnar skulle spännas för och köra hans käre rådgifvande vän till Toldboden, på det att folket måtte se, i huru stor ynnest han stod hos deras konung.