Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1853, sida 1

talande ögon, så att redan åsynen af honom gjorde ett uppbygsligt intryck, som icke förminskades, då han med en klar stämma, som uppfyllde hela kyrkan, började sin predikan. Ehuru vi hafva den liggande framför oss, vilja vi icke här meddela den, utan fästa uppmärksamheten på en af de bänkar, som äro närmast den kungliga; ty der satt kammarherre Gabel med stolt min vid sin makas sida; till venster om honom satt hans dotter, som var bestämd åt Parsbjerg. Kammarherrens uppmärksamhet var tydligen icke fästad på predikan, tvertom tycktes hans tankar sysselsätta sig med andra föremål. Hans blickar sökte rundt omkring i hofkavaljernes leder, om icke den person, som han väntat, skulle infinna sig i hans bänk; men misslynt vände han blicken tillbaka, ty den hade icke funnit hyad den sökte. Huru triumferade icke den stolte herrns hjerta, då han hörde biskopen skildra de sorgliga följder, som Svek, bedrägeri och oredlighet föra med sig; med en viss högmodig glädje tänkte han på sin egen rältfärdighet, och hofverande lät han sina blickar falla på den bänk, som tillhörde öfversekreter aren, hans fallne fiende, som nu var aflägsnad ifrån hufvudstaden och på sin gård Antvorskoy vid Slagelse mäste sakna hoflifvets herrlighet. Men hvad kommer så plötsligt åt den stolte mannen? hvarför blir han så orolig der han sitter? Hans ögon kunna icke lemna Rostgaards bänk, och, så vidt vi kunna se, är der icke mycket att upptäcka, ty de gröna Sidengardinerna äro dragna för fönsterna, hvilka alla äro stängda. Nej, vi misstaga oss; det ena är nedsläppt, och gardinen rör sig stundom fram och tillbaka. — Der tittar Claudines täcka ansigte fram; hon vill så gerna se drottningen och kungen, hvilka kommit att stå i ett nytt, skönt ljus för hennes tacksamma själ; men hon vill också ogerna blifya sedd,