Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1853, sida 1

16. Vid Toldboden låg ett sartyg segelfärdigt för att afgå till Norge. Var väl detta en så stor sällsynthet, att derför hälften af stadens innevånare voro på benen, för att se det afsegla? — Man skulle nästan tro det; ty maken till sammanströmmande af menniskor hade man icke sett på och vid Toldboden på länge. Men det var icke fartyget, som lockat folket ditut; det var ren nyfikenhet; ty redan hade ryktet spridt sig öfver hela staden, om hvilka passagerare, som skulle omI bord denna dag. Hvilka voro då dessa? Den ene var kungens gunstling, Christianias biskop, som, drifven af längtan efter sitt kära biskopssäte, nu fått tillåtelse att afresa, ehuru det var allmänt bekant att Fredrik den fjerde helst behållit honom såsom öfversekreterare i det danska kansliet, hvilken post verkligen, efter Rostgaards afsked, blifvit tillbjuden Deichman; men han hade vågat afslå den, emedan han föredrog sitt presterliga embete framför denna vigtiga och ärofulla ställning. De tvenne andra bassagerarne voro assessor Rissel och magister Hans — hvilka menniskomassan väl i synnerhet önskade se. Desse män hade nemligen enligt kungens befallning blifvit examinerade af en kommission; men knappt hade masistern blirvit inställd för denna, förrän han genast frivilligt bekände sitt begångna brott, i det han försäkrade, att han icke haft ringaste giltig orsak till alla de inför kungen framförda beskyllningarne emot landets anseddaste män; men att Rässel påstått sig äga bevis. Turen kom nu till denne ränksmidare, Som uppfordrades att framskaffa papperen; men läsaren Yet redan att detta var honom omöjligt; han ursägtade sig således dermed, att alla hans bref och dokumenter blifvit skingrade under de