Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1853, sida 1

ö ö derför vågar hon endast att i enskilta ögonblick draga gardinen litet åt sidan. Detta sköna och intagande flickansigte kan väl icke vara något Medusahufvud i kammarherrns tycke — nej; men öfver Claudines hufvud märkte Gabel ett skäggigt ansigte, som omöjligen kunde tillhöra någon annan än Parsbjerg. — Hvad har ban der att göra? tänkte han för sig sjelf. Jag kan väl icke tro, att han ett enda ögonblick tänker på att ingå någon allvarlig förbindelse med en så djupt fallen familj, hvars hufvudman endast genom kungens synnerliga nåd undslapp fängelset. Nej, det är icke möjligt! Ungefär sådana voro Gabels tankar, men i trotts af dessa hade han icke blifvit så litet orolig, och han beslöt att hälla ett vaksamt öga på grannarna midt emot, när de lemnade kyrkan. Knappt hade han fattat detta beslut, förrän amen ljöd från predikantens läppar. Nu kunde och vågade kammarberren lemna sin plats, och han gjorde det i största hast, i det han gick ut till sin kammartjenare och gaf honom några befallningar. En half timme derefter, sedan Gabel följt konungaparet till vagnen, och han beredde sig att stiga upp i sin egen vagn, der hans maka och dotter väntade honom, fick kammartjenaren tilllälle att hviska honom i örat: — Jo, Ers Nad! Det var förlofning, innan öfversekreteraren reste! I samma ögonblick förde grefve Parsbjerg fru Rostgaard och Claudine till sitt ekipage och helsade vördnadsfullt på Gabel; men denne man visade så liten takt, att han vände sin kammarherrenyckel åt de förbigående och hålle Så Nära fallit i domerllds armar inne i vagnen.