l5. Söndags-morgon äro ett par ord, som klinga rätt ljust i mina öron; det är söndags-morgon! tänkte jag med outsäglig glädje som gosse när jag vaknade, böckerna skulle hvila, och jag fick också hvila, det var ju hvilodag; och jag fick stanna qvar i sängen med öppna ögon, eller vända mig emot väggen och slumra en liten smula ännu och kanske drömma -drömma så lifligt, så skönt. — Det är söndags-morgon! utbrast jag som yngling af glädje att få prisa den himmelske sadren i hans helgedom och stärkas till veckans arbete — och hvad jag kände som yngling och nu som man, det måtte många hafva känt den söndags-morgon, som börjar detta kapitel. . Det var ett herrligt väder; vårsolen utskickade sina milda strålar, att besöka så väl den glade som den sorgsne, sjuklingen på hans läger, ja, sjelfva fången i hans tränga rum, för att berätta för dem, att ljusets fader också tänker på dem, och att de böra tänka på honom. be besökte också de gator, som ledde till hufvudstadens kyrkor, liksom fröjdades de öfver att se de talrika skaror, hvilka begåfvo sig till helgedomarne, bland hvilka Vår Frue Kirke stoltserade öfver alla sina systrar rundt omkring i staden med sin präktiga tornspira, under det de fyra mindre spirorna slöto sig till den större, som älskande barn tätt invid den öm: ma modrens fot; den femte, något större spiran öfver koret stod lik den fullvuxne sonen, som vandrat bort från modrens famn ut i verlden, men som dock icke är längre borta, än att modersögat med kärlek och stolthet kan fästa sig på honom. (Forts.)