som skall bära hundrade-ja tusensalldig välsignelse. Och då man har sig ett sådant fält för en stor och ädel verksamhet anvisadt, hvarför skall man splittra och pulverisera sin kraft på dessa små intriger, som möjligen kunna skänka den lilla triumfen af en tillfällig partiseger, men också, såsom vi sett, kunna medföra ledsamma och harmfulla dekonfityrer? Och då man har så mycken makt, att verka det som är stort och nyttigt, hvarför skall man missbruka och försvaga den, genom att söka åstadkomma det som är smått och onyttigt? Kanske föda ock dessa strandade bemödanden begär efter större makt. Ingenting är för en furste farligare. Han behöfver ej vara mycket ödmjuk för att inse, att han sannerligen har tillräcklig makt i förhållande till sina krafter, till sin förmåga att använda den. Begär efter större makt, nästan i hvilken ställning i lifvet vi må befinna oss, har högst; sällan sin grund i det sanna medvetandet af en stor förmåga, ty denna förmår alltid göra sig gällande, utan i den, om ock omedvetna, känslan af inre svaghet, som måste ersättas genom yttre hjelpmedel. Vi kunna litet hvar, om vi rätt bedömma oss sjelfva, upprigtigt erkänna, att den makt vi äga, är Snarare för stor än för liten för våra krafter. För en furste och thronsoljare är det isynnerhet vigtigt, att halva kommit till medvetande häraf. Men det är lätt att förstå, att det för honom är svårare än för någon annan att komma till en sådan insigt. Från hans första tid hviska honom hala tungor i öronen smicker om hans skarpsynthet, hans träffande omdöme, bans kraft och andra förträffliga egenskaper, och han tror sig snart, derest han ej har en så verkligen god natur, som vår kronprins, vara ett väsen utrustadt med de alldrahögsta fullkomligheter. Naturligtvis anser han då också alla, som ej vilja obetingadt erkänna dessa hans höga egenskaper, såsom motståndare och snart såsom fiender. Mer än en ädel furste har stupat emot dessa stötestenar, och då hafva de der trogna, underdåniga vännerna och tjenarne varit de första, som öfvergifvit honom. Under allt detta hafva vi förutsatt att afsigten är i grunden god och ädel. Hyste vi ej, i förevarande fall, öfvertygelsen att den det är, så hade vi ej talat på detta sätt. Må den höga person, hvilken våra ord gälla, aldrig gifva bas! Skulle sådant inträffa — hvilket vi hoppas aldrig måtte ske — skulle det visa sig; att det icke är folkets välfärd, landets kultur, rätt och sanning, utan egoistiska intressen, som framkallat den inblandning i vår statsstyrelse, hvilken, ehuru obehörig, vi velat urskulda, om vi ock nödgats ogilla den, — då sörändras förhållandena mycket. Misstag, ovist nit, falska åsigter — allt detta fördrager man och öfverser dermed gerna, så länge man ännu är öfvertygad om en redlig och oegennyttig afsigt hos den handlande personen — men rubbas denna öfvertygelse, så kommer icke längre någon fördragsamhet i fråga; då blir oppositionen, som afsåg att motarbeta de origtiga åsigterna, ett bemödande att störta och undergräfva den egoistiska, således för samhället farlige personen. Olycklig den regent och den styrelse, som bringa rättänkande medborgare i den hårda nödvändigheten, att ansluta sig till ettsådant motstånd! Möjligen kunna bajonetterna lemna en kort tids stöd, men detta stöd håller dock icke på längden. Ve den furste, som anlitar denna hjelp, sedan han förverkat det stöd, som han aldrig skall sakna, då han rätt uppfattar silt kall, och som är det enda pålitliga: folkets vördnad och tillgifvenhet. I en uppsats, med anledning af utgången utaf utskottstillsättningarne i borgaroch bondestånden, yttrar -Nerikes Allahandas till slut följande vackert och sannt tänkta och sagda ord: OA sl da RR KA ÄR —1 någon anledning till att detta förtroende rub