antaga, att J hafven bevis på, att den ärftliga suveräniteten är i fara, J hafven nemligen utvecklat för mig, att Deichman, Blixencrone, Holstein och Bertouche redan gjort ingrepp i densamma, ja, att de uppgjort en förrädisk plan att störta regeringen. — Ja, Ers Majestät! det är våra ord! svarade Rissel djerft. Och jag kan bevisa det, så snart mina papper kommit ifrån Norge, hvilket sker med det aldraförsta. — Det ser ut, som vore biskopen i Christiania den mest skyldige? frågade kungen. — Ja, allernådigste konung! han är en intrigmakare af värrsta slaget! utbrast ränksmidarens handtlangare. Deichman har så bearbetat Norge, att detta rike oundgängligen måste affalla ifrån Ers Majestät; och just derför att de norske bönderne med lif och blod äro tillgifne honom, som sörstått att smickra dem, skola hans förderfliga planer så mycket lättare lyckas. — Jag skall nu öfverlemna er båda till en kommissien, som bättre än jag kan examinera er. Om Jtalen sanning och kunnen bevisa hvad J sägen, så skall jag belöna er efter förtjenst; men förmån J ej förete giltiga bevis — så skolen J straffas efter lagen. Gud vare med er! Kungen ringde på Liders, hvilken han hviskade några ord i örat, och ehuru de tvenne hygglige personerne icke kunde höra det som sades, så var det ändå besynnerligt huru djupt det gick dem till hjertat; och då de kommit ut i förmaket blefvo de aldeles icke lugnare vid åsynen af nägra Soldater af det goda gardet, hvilka kommo dem nästan alltför nära. Se, en korporal förut och två man bakom! Således en arrestering; det var en obehaglig upptäckt, som i synnerhet gjorde ett häftigt intryck på magistern.