täckt, svarade Deichman suckande; men mycket förblifver doldt och skall blott kunna dracbas af himlens straff. — Nämn mig några af de upptäckta bedrägerierna, sade kungen med ifver. AK.. i högsta domstolen har angifvit om sig sjulf, att hnn emottagit flera hundra daler för Sitt votö E i en rättögångssak. — Han skall i ögonblicket köras bort ifrån domstolen, afnröt honom Fredrik med rynkad panna. — Det gör mig ondt att barätva, att B . . -krone förlorat förståndet af sorg ... — Beklaga honom icke, min gode Deichman! afbröt honom kungen ånyo, nej, ni bör iake beklaga honom, ty han har ju såsom justitiarius i Norge beg vått stor orättvisa. Herren har träffat honom med sitt straff och beröfvat honom den gåsva, som han så skändligt missbrukat till rättvisans förvrängande. Har justitiarien i högsta domstolen hekänt? — De gåfvor, dem juden påstår sig hafva gifvit honom, nekar den anklagade aldeles att någonsin hafva emottagit, oaktadt Simon för oss beskref silfverskrifdonet aldeles så, som det fanns på etatsrådets bord. Deremot erkände han, att han väl af enkegrefvinnan Stahl emottagit ett par örringar, värda omkring tolshundra galer, men dessa vore nn ersättning för de trehundra daler, som fru Stahl lofvat honom årligen, derföre att han skulle genomgå hennes räkenskaper. — Är väl detta annat än en maskerad pension hvarmed den gamla damen vill försäkra sig om etatsrådets röst i domstolen? frågade kungen häftigt; men dedna ursägt skall icke gagna honom till något. I morgon dag skall han instärias för konseljen, och Vi skola Ål Ifve afsätta honom från hans embete. Nå, säg ig nu, fsya de i Rostgaardska saken medbrottslige td vit slade?