ställens sör Honom, som, vida starkare än åskans röst, skall säga till eder: Viker bort ifrån mig J alle, som befliten er om orattfärdighet, viker bort till det yttersta mörkret, der en gråt är som aldrig stannar, en tandagnislan som aldrig upphör, en orm som aldrig dör och en eld som aldrig utsläckes. Huru ljungade icke biskopens ögon, då dessa ord gingo öfver nans läppar; men vredens eld vek för medlidandet, då han af de sednaste dagarnes erfarenhet förutsåg, att dessa menniskor, snärjde i fåfängans, vinningslystnadens och oredlighetens band, skulle, i trotts af den rörelse han framkallat i deras själ, dock icke draga i betänkande att svära falskt, för att undgå det straff som hotade dem. Att detta verkligen inträffade, derom öfvertygas vi af samtida skriftställare, hvilka berätta, att man öfverallt i stvyden nämnde den hemliga kommissionen med öknamnet: eldkommissionen. Deichmans förmodan slog också verkligen in; den ene efter den andre försäkrade med ed att de voro oskyldige, och snart hade de alla lemnat det hemliga rummet, som stod tomt, då domarena åtskildes. Innerligt bedröfvad åkte Deichman upp till slottet, der han var befalld till taffel, Då han inträdde i det såkallade drottningens gemak, ilade kungen honom hastigt till mötes, lemnade honom knappt tid att göra de vanliga underdäniga helsningarna, utan drog honom bort till en af fösterfördjupningarna och frågade med synnerligt intresse: — Nå, min käre biskop! Ni vet att jag några dagar varit borta ifrån staden; jag kom först i går afton hem, men jag lät genast tillsäga er att komma hit, för att få någon underrättelse om huru långt ni kommit med undersökningarne? Nå, huru rtå sakerna? — Mycket svek och oredlighet hafva vi redan upp3 Ä