— —2—— On — — —————— — Ja, Ers Majestät! Värdinnan på Tjortar är förd till spinhuset; Illenfeld sitter arresterad samt har blifvit förklarad ovärdig till hvarje befordran inom kyrkan otk skojan, och fröken Numsen har blifvit förvisad från staden. Men har Ers Majestät ihågkommit den afskedade militären och skrtfvaren, hvilka ledde oss på spåret ? — Kan ni tvisla derpå! Jag har sörjt för bådas framtid. — Uågar jag begagna tillfället, emedan jag talar med Er emellan fyra ögon, Sire,, att framföra min bön om allernådigste tillåtelse att resa hem? jag längtar innerligt efter min familj och min föra verkningskrets. — Jag förstår en längtan, min stackars biskop ! Men hvem skall ersätta er i den hemliga kommissionen? — Om jag vågade föreslå en man, Sire! så tror jag, att stiftsamtman Reitzer skulle vara den rätte. — Tack för det rådet! Jag tror sjelf att ni har rätt. Nå, så får jag väl foga mig efter er, min biskop! men en sak begar jng af er, och det är, att ni, innan ni reser, predikar för oss i Fruekirke, och att ni då väljer en text, som kan inskärpa redlighet i lifvets alla förhållanden. Jag fruktar nemligen för, att det dåliga exempel, som så många embetsmän gifvit, smittat ganska många. Lofvar ni mig det? — Ers Majestäts önskan är en lag för mig! svarade biskopen med en djup bugning; i samma ögonblick hördes pukorna Jjuda, hvilket tillkännagaf att klockan var tolf och att tasleln var serverad. Kungen införde drottningen i matsalen, ett mycket litet rum, med nischer i väggarna, och i dessa nischer stode stora postlinsvaser med alltid gröna växter uti. Så snart kungen och drottningen tagit plats, satte sig de tå inbjudna herrarne vid bordet, och en page läste bordsböner. Ett lifligt samtal kryddade de